Torsdag

Idiot jag gick förståss och berättade för terapeuten om mitt spyende. Hon ville förståss att jag genast ska berätta det för mamma, men det gör jag INTE!!! Hon kan inte tvinga mig! Och hon har tystnadsplikt, så hon kan inte själv heller berätta det för min mamma.

Idag har jag varken hetsat eller spytt, har inte varit ensam hemma. I ett skede hade jag hemsk ångest och ville verkligen hetsa eller vad som helst för att få bort tankarna. Nu har jag istället lyckats skrapa upp smalbenet ganska ordentligt. Får väl vara glad att det vassaste jag har i mitt rum är en papperssax...

Mamma var idag och träffade nån socialarbetare (inte sammma som jag träffat) för att diskutera mig. Igår sa hon att hon undrar om hon borde fråga ifall jag borde läggas in på sjukhus.

Hatar mig själv

Hetsåt och spydde. Nu har jag ännu mer ont i halsen.

Har helt sjuk ångest. Mår illa och det känns som om jag inte kan andas ordentligt. Och det är allt mitt fel för att jag är så jävla misslyckad. Hatarmigsjälvhatarmigsjälvhatarmigsjälv.

Borde gå till skolan, men orkar påriktigt inte. Och inte kan jag heller bli här hemma och ha ångest, det blir bara värre. Och det är prov imorgon, så jag borde verkligen gå till skolan! VAD SKA JAG GÖRA??? Den frågan ställer jag om och om igen. För jag ORKAR INTE MER och jag vill DÖ!!

Har igen bara lust att hetsa och spy. Vad fan är det för fel på mig???

Just another day

Gör mig igen färdig för att hetsa. Men det blir svårt att spy pga flunssan. Har ont i halsen, så att ännu sticka ner fingrarna i den är inte direkt smärtfritt :P

Mamma märkte att en massa mat försvunnit under de senaste dagarna, men hennes enda kommentar var "int är det så farligt. Ät upp det där bara om du har lust". Men från och med nästa vecka kommer min styvpappa att sitta hemma 24/7 pga en operation, så då kommer jag inte att kunna hetsa på samma sätt. Känner mig på ett sätt jätte lättad, kanske jag ska lyckas rycka mig i nacken och få igång bantandet ordentligt, men samtidigt kommer jag att bli galen av att inte få hetsa. I värsta fall kommer jag att börja smuggla upp mat till mitt rum och spy där i nån plastpåse.

Terapi idag. Vill verkligen inte veta vad jag väger...

Flunssa

Min hosta och ont i halsen verkar sen heller inte bero på spyendet. Jag har påriktigt flunssa. Vad är det för fel på 4:e periodens provvecka? Samma sak hände förra året! Och då hada jag sång prov i mussan! Nu har jag ett muntligt prov i moddan! Hoppas att jag har nån röst nästa vecka...

Why can't Mia leave me alone?

Gick då idag och pratade med socialarbetaren. Det gick så långsamt framåt och jag hade lust att bara skrika att jag inte orkar gå till skolan, hetsäter så fort jag blir lämnad ensam hemma, hatar mig själv, vill dö, så VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA???? Till slut kom jag ändå fram till min point utan att behöva skrika, hon förstod nog. Gav mig typ en massa telefonnummer jag kunde ringa till om det blir för jobbigt. Nu mår jag helt okej. Fast det får jag nog tacka alprox för. Fjärde dagen i rad... Kiva, när dom är beroendeframkallande :P

Igår var helt hemsk. Mamma var på helt skit humör, hade väl haft en dålig dag på jobbet, systern var också helt jävlig, nån förtonårsperiod på gång, och sen lyckades min bror bita sig i läppen så det bara sprutade blod. Nu lever han sen på glass. Sen blev mamma typ arg på mig för att jag inte kunde hjälpa min syster med hennes gitarrläxa. Va fan? Jag kan inte spela gitarr! Dessutom var det bra att jag orkade upp ur sängen! Nu idag kommer hon säkert också att raivoo åt mig för att jag inte har läst på engelska provet på egen hand. Altså, hela orsaken till att hon sitter och övar orden med mig är ju att jag inte klarar av det på egen hand. Kan inte koncentrera mig.

Nu är styvpappa och lillebror just påväg ut. Kommer att bli ensam. Ska försöka att inte hetsa, men få se nu...

Ångest, ångest

Helt jävlig ångest. Har haft i flera dagar. Idag har jag hetsat och spytt två gånger. Nu får det vara slut!! Nu ska jag sätta igång och banta påriktigt. Fast hur många gånger har jag inte sagt det förut...

Ska till stadens nån social arbetare imorgon. Nu måste jag kräva att de höjer min medicindos. Har ätit alprox i jag vet inte hur många dagar i rad. Och vill verkligen ha sjukledigt från skolan för nästa period. Men samtidigt vill jag inte spendera så mycket tid ensam hemma på dagarna, för det är ju då jag hetsar.

Min hals är irriterad och jag har hemsk hosta. Skulle kanske borda klippa naglarna före jag spyr nästa gång. Synd att min kompis lagade dom jätte fina förra veckan...

Earth hour

Sitter i mörkret och firar earth hour.

Joo, det blev en del hetsande, lagade kladdkakssmet som jag spydde. Smakade int gott andra gången :P Nu sku jag kunna försöka ta en paus med hetsande. Kan väl spy vanlig mat om jag måst, men liiite skulle jag väl kunna kontrollera mig själv! Just när jag faktiskt har lyckats gå ner i vikt lite behöver jag inte förstöra allt.

Blues e i SEMIFINAL!!!! Ässät lähti kesälomalle :D

Mia is back

Vill hetsa igen... Kommer antagligen att göra det när jag blir lämnad ensam hemma idag. Mamma märkte att jag hade hetsat, men sa att "inte hade jag ju ätit så mycket" och övervägde inte ens möjligheten att jag hade spytt.

En vecka klarade jag av att äta lite och motionera tvångsmässigt. Sedan tog mia över igen...

På ett sätt skulle jag villa prata om det här med min terapeut, men jag är rädd att det kommer att starta nåt värre och att jag i slutändan kommer att hitta mig själv liggandes på sjukhus. Det vill jag inte. Ätstörningar över huvudtaget är ett helvete, men fastän jag bara har en sån här patetisk bulimi tycker jag om den på något sjukt vridet sätt, och tänker inte sluta.

Är så stressad och nervös för framtiden. Antagligen det som fick mig att börja hetsa igen. Nästa period kommer jag antagligen att sitta ensam varenda lektion eftersom jag inte har några kompisar på mina kurser. Och till hösten kommer jag att bli tvungen att byta årskurs. Inte roligt. Så nu tränger jag mig själv full med mat för att i alla fall för en liten stund få glömma allt det här...

En vecka

En vecka, exakt en vecka klarade jag mig utan att hetsa. Idag när jag kom hem från skolan mådde jag helt skit. Var super trött och hade ångest. Blev lämnad ensam hemma, och vad hände? Jo, ja vräkte i mig allt jag kom över i köket. Sedan var det bara att springa upp till vessan och spy. Nu känns min hals alldeles äcklig och uppsvälld, det är till och med lite svårt att andas. Fick nog inte upp allt, så jag tog en ordentlig dos laxerande också. Den här gången orkade jag inte bry mig om att äta så att ingen skulle märka. När mamma kommer hem kommer hon antagligen genast att fråga mig om saken, och jag tänker säga helt rakt ut att jo, ja hetsade och efter det spydde jag.

Gick inte till stallet ida. Orka inte... Är så nervös för nästa period. Och hösten är ännu värre... Kunde jag inte bara få sjukledigt från skolan?

Skolbyte?

Hr haft helt sjuka humörsvängningar dom här senaste dagarna. Idag var jag ute och gick i ca en timme under håltimmen. Hade läderjacka på mig och gick ute i snöstorm. Inte en bra ide. Det resulterade i att mina händer blev helt blåa. Sen senare hemma gick jag i en halv timme upp och ner för trapporna.

Igår i terapin visade det sig att min vikt bara fortsatt att gå ner. Terapeuten var förståss inte glad. Jag påstod att jag äter helt normalt, men erkännde att jag motionerar lite mer än jag borde. Hon sa att jag genast måste sluta med det och bad mig att hämta med min matlista nästa gång. Nu är frågan, vilken matlista ska jag hämta? Den allra första som ännu hänger på kylskåpet? Eller någon av de senare versionerna näringterapeuten plockat ihop åt mig efter att vikten börjat sjunka, dom som jag aldrig visat för någon?

Igår sa mamma dessutom att det finns en liten liten chans att vi kanske på hösten flyttar till en liten stad längre ut på landet. Först var jag helt chockad. Int vill jag flytta bort från huvudstadsregionen! Men sen tänkte jag på det mera, och egentligen skulle det vara helt skönt att slippa alla människor i skolan. Alla som tittar konstigt efter mig och som inte riktigt vet hur dom ska förkålla sig till mig pga ätstörningen. Och dessutom skulle jag vara tvungen att byta årskurs. Och det skulle jag inte villa... Så varför inte byta skola i samma veva? Men det ser rätt så osannolikt ut att vi skulle flytta, så få se nu...

Har inte hetsat på 6 dagar :)

:)

Igår kväll var alldeles hemsk, idag på dagen var inte mycket bättre, men nu efter att jag hoppat över lunchen och mellanmålet och varit på en 1,5h promenad känns allt så mycket bättre! :) Vet inte vad som hände, kanske jag fick någonting i stil med "runner's high" eller nånting, men när jag var där ute och gick i regnet och förs och kände mig patetisk och värdelös fick jag plötsligt en helt ljuvlig känsla. Jag kan det här! Bantandet går ju jättebra! Vänta bara så ska jag visa alla... Så nu är jag på utmärkt humör :D

Imorgon terapi. Började fundera på om jag måste göra någonting för att få mig att verka tyngre än jag är. På senaste tiden har jag bara gått ner i vikt, och min terapeut varnade mig faktiskt helt i början att hon kommer att kontakta min mamma om min vikt går för mycket neråt. Enklast skulle väl vara att tanka vatten. Men hur roligt är det att sitta där och prata i 45min efter att ha hällt i sig en massa vatten? Om jag känner mig rätt kommer jag att måsta springa på vessa säkert 10 gånger under terapisessionen om jag gör det. Borde väl gömma något i mina underkläder... Men var hittar man någonting som är så litet, men ändå väger en hel del?

Idag

Idag har gått helt bra. Morgonen började med att jag fick uthällt en del av mitt morgonmål, nästan framför nästan på min styvpappa, som ändå inte märkte någonting. Sen när jag blev lämnad ensam en stund gick jag upp och ner för trapporna i ca 20min. Ganska effektivt måste jag säga. Sen åt jag ingen lunch, och inget mellanmål, just blev det middag, och nu känns det som om maten lagt sig som en klump i magen. Skulle villa motionera lite, men mamma är hemma, och jag har ingen bra orsak att gå ut... Eller vänta, om jag säger att jag ska ut med en av mina kompisar som bor här i närheten... Det fungerar helt säkert! Jes, duktigt Lumi, får jag motionera bort middagen! Och dessutom är det inget konstigt om jag är ute i nästan tre timmar...

Mår helt bra

Det blev en 1,5h promenad. Sa till mamma att jag gick till stallet och hängde där en stund, för jag vet att hon inte tycker om att jag tar längre promenader än 30min. Mellanmålet blev inte av, vi hade gäster och det glömdes väl bort.

Mår illa och har huvudvärk. Men är ganska hungrig, så det känns bra. Promenaden satte igång ämnesomsättningen lite. Och fastän jag nu har lust att hetsa kommer jag inte att göra det! Okej, en orsak är att jag inte kommer att bli lämnad ensam hemma, men nu tänker jag försöka vara lite viljestark. Dessutom kommer vi att äta middag, så det är inte som om jag inte får äta någonting alls mera idag...

Känner mig ganska bra. Inte alls deprimerad. Kanske det är tack vare medicinen, kanske jag bara annors har en bättre period just nu...

New day, new start

Försökte också hitta stället i dagboken där jag lovade mig själv att jag ännu skulle få anorexi, helt bara för att hämnas på mamma. Men det hittade jag inte, kanske jag skrev det någon annanstans, eller så skrev jag inte ner det alls. Men jag lovade det i alla fall, det minns jag hur tydligt som helst! Däremot hittade jag stället där jag lovade mamma att jag aldrig skulle få anorexi. Men det löftet kan jag helt bra bryta med tanke på alla löften hon brutit (bl.a. att aldrig gfita om sig utan att prata med mig, eller att aldrig skaffa flera barn utan att första prata med mig).

Känner mig jätte peppad. Idag kommer allt att gå bra! Nu ska jag verkligen börja gå ner i vikt! Idag tänker jag gå ut på promenad, och antagligen försöka motionera lite bara i mitt rum. Måltider kan jag nog inte hoppa över idag...

Nu ska jag också verkligen kämpa för att sluta hetsa. Kommer ihåg när jag nångång för länge sedan alltid kunde hindra mig själv att äta saker genom att tänka "Jag är helt för bra för det där" eller "Den där maten är inte värd det". Måste hitta den viljestyrkan igen!!

3.8.2006

"Alltså vill mamma påriktigt att jag ska bli nån jäkla anorektiker? Nä ja igår på kvällen blev jättehungrig och tog en banan så sa hon "Alltså nu måst vi nog börja kontrollera ditt ätande!" Herregud!! Jag väger för fan ändå mindre än **** o hon ha flera gånger blivit varnad för att kunna få anorexi o enligt jättemånga undersökningar e ja ju typ 15kg underviktig! Hon prata om att ja ha blivi rundare under sommaren! Alltså de hä e ju jätte sårande! O ja e bara 13! Vill hon faktiskt att jag ska bli en anorektiker? E de hennes högsta önskan? Typ alla mina kompisar väger mer än jag! O dom får äta!"

Gick igenom min gamla dagbok. Dethär skrev jag några veckor före jag började 7:an. Sen dess har jag inte kunnat se mig i spegeln utan att känna mig fet. Inte undra på att jag har alla domhär problemen. Borde jag visa dethär för mamma? Helt bara för att jävlas?

Paranoid, jag?

okej, ja måst erkänna att ja kanske ha vari lite paranoid. Gick till bästa kompisen idag, allt gick jättebra, o blev till och med bjuden ti deras hus i spanien nästa sommar. Kanske jag borde sluta tänka allt om att hon egentligen inte bryr sig om mig o att hon håller på att byta ut mig mot någon bättre...

Mamma köpte helt att jag åt hos kompisen. O sen sa hon att hon gärna betalar mina flygbiljetter ti spanien bara jag äter ordentligt då. Så det blir att i fortsättningen skippa så många måltider det går, spy om det blir nödvändigt, laxera och MOTIONERA!!!! Hon får ju aldrig se min viktkurva, så hon behöver inte veta nåt...

Binge and purge

Lyckades just spy utan lugnande för första gången. När jag nu äntligen hittade rätt teknik och får upp allt rätt så snabbt, stör inte spyfobin så mycket mera. Den sätter igång först när jag hållit på i några minuter utan resultat. Men nu kom det upp rätt snabbt. Skönt, för jag åt verkligen fööör mycket...

Ingen skola för mig idag, gick dit, men en lärare var sjuk, och den enda lektionen jag i så fall skulle ha skulle jag ändå inte göra något på, så bestämde mig för att gå hem.

Altså jag har haft 10 i lång matta, men nu får jag vara glad om jag lyckas ta mig igenom en kort matta kurs... Jag bara förstår inte hur jag ska räkna. Räknar och räknar och varje gång jag tror att jag lyckats står det ändå något helt annat i facit. Och provet närmar sig. Great. Lång matta provet tänker jag inte skriva. Aldrig i livet. Det förstår jag inte ett skit av. Men den här ena kort matta kursen skulle jag ändå helt gärna komma igenom...

Trött...

Vikten hade gått ner :) Men den skulle gärna få fortsätta åt samma håll. Men då borde jag säkert snart börja jobba för det lite mer än att bara äta laxernade, och hoppa över måltider alltid då det går.

Pratade idag med en av stadens psykologer. Hon förstod min situation och tog allt helt på allvar, också det med att möjligen ta sjukledigt från skolan. Sen prata hon också lite om öppen dagvård för ätstörda. Usch, tänk att sitta där med en massa anorektiker och vara den enda feta...

Är så trött helatiden! Det beror väl på depressionen. Orkar knappt med någonting. Och har bestämt mig för att inte skriva det där ena mattaprovet. Vet att jag inte får kursen i så fall, men voivoi. Då tar jag den pånytt nästa år. Jag kommer ändå att sitta kvar här i gymnasiet fast hur länge!

Smalare?

Skolkade inte! Det behövdes inte, en lärare var sjuk, så jag hade int dom två första lektionerna.

Mina byxor gick skrämmande bra på mig. Jag måst ha gått ner i vikt. Dom har alltid varit lite små. Det var en av orsakerna att jag köpte dom. På hösten då jag var som smalast gick dom också på helt bra, men nu har jag haft en tid här emellan då dom känts lite små igen. Men nu på morgonen gick dom på hur bra som helst!

Har inte ätit nåt sen morgonmålet klockan 7, och det bestod av lite jugurt och flingor. Underbar känsla <3 Men det känns nästan som om mitt hjärta inte orkar slå. Skrämmande... Antagligen saltbrist.

Ikväll terapi. Där får jag veta vad jag väger, ser faktiskt fram emot det.

Misslyckad

Nåja, kom hem från stallet, mådde helt bra, men inte tog det lång tid före jag börja må helt skit igen. Känner mig misslyckad på precis allt. Har huvudvärk. Mår illa. I alla fall har laxerande satt igång tarmarna.

Känner mig fet. Varför lyckades jag aldrig banta? Jag höll för fan på i näramre två år och aldrig lyckades jag ens få anorexi! Och jag började från normalvikt, så så många kilon skulle det inte ha krävts. Men nej, till och med med det misslyckades jag, som med precis allt annat. Jag är bara fet och ful och jävligt äcklig.

Imorgon tänker jag inte skolka. Har inte varit hela dagen i skolan en enda onsdag hittils den här perioden. Men onsdagar är från 8 till 16, det är sjukt långt och sjukt tungt. Ändå tänker jag försöka imorgon. Sku vara fint om jag inte skulle bli ännu mera efter i skolan.

Ångest

Ångest.

Har ätit nästan en helt chokladplatta och tagit en massa laxerande. Tänker aldrig mer äta i skolan. Nån högstadieelev måste förståss kommentera saken att jag och min kompis gick till det här rummet där jag äter och min kompis bar på en bricka från matsalen. Skulle det inte ha handlat om någonting som är så känsligt för mig skulle jag antagligen ha sagt något fiffigt tillbaka, men nu fick jag bara hemsk ångest.

Borde riva mig till stallet. Har ingen som helst lust. Hade tänkt hålla en alprox fri dag idag, men få se hur det går...

Fick mitt schema för nästa period. Har inte så många kurser, men de jag har är jobbiga. Och dessutom har jag ingen aning vilka som kommer att vara på samma kurser som jag. Högst antagligen kommer jag väl att sitta ensam typ varenda lektion.

Kompisar

Fick just klar rubriken för min bildanalys. Den blev kakka, men rubriker är inte min bravur. Jag brukar satsa på sista meningen istället!

Igen blev det en del vessa springande på natten, men i alla fall fick jag mina laxerande!

Nå, jag åt ju sen med min kompis igår, och fastän hon nog var jättetrevlig mot mig och sådär, fick jag ändå känslan av att hon håller på att byta ut mig mot sin gamla bästis. De två hade en massa problem under förre våren, och då liksom steg jag i rang, men nu bestämde de väl sig för att lägga allt bakom sig, vilket i och för sig är bra, men jag hamnar lite i kläm. Idag ska jag äta med en annan kompis. Jag kan säga att jag är förvånad att hon ens pratar med mig. Jag var en sån bitch mot henne i högstadiet, men nu senare har jag insett att hon egentligen var en av de få som någonsin varit lojala mot mig. Så jag ångrar mitt beteende en hel del. Speciellt med tanke på att de som jag ansåg vara mian vänner i högstadiet inte pratar med mig mer. Jag är inte ens facebook kompis med alla. Hahha, nu när jag skriver dethär inser jag hur barnslig hela saken egentligen är :D Men högstadiet är högstadiet...

Kära lilla systern

Matsituationer är ju som förväntat rätt så jobbiga för mig, men mina syskon gör verkligen ingenting för att göra saken lättare. Nå, min bror måste jag väl ha lite förståelse för, han är bara 2 år och i trotsåldern, men min syster... Hon är 11 år gammal och fullt kapabel att äta ett normalt mål utan att ställa till med någon värre scen. Tyvärr lyckas det ändå inte alltid. Idag också bara gnällde hon och höll på "för hon mådde så illa". Hon gjorde miner och försökte se ut som om hon höll på att spy. Och med jämna mellanrum tittade hon upp mot mig och gjorde ännu mer miner. Vad fan är hennes problem? Om hon faktiskt bryr sig om mig så mycket som mamma påstår och är orolig för mig osv skulle hon väl ens kunna äta normalt och inte göra allt för att jävlas med mig i en situation som redan färdig är för jävlig?

Suck... Borde sätta igång med bildanalysen. Läste igenom det som jag hade sktivit. Ca 1,5sida bara skit. Alltså helt bara skit. Och jag som brukade vara bra på modda!

Äntligen hemma

Hatar matta. Jag är så efter i det! Fick inget gjort på lektionen, skrev bara ner det som läraren skrev på tavlan utan att förstå ett skit. Och försökte lite halvhjärtat göra några uppgifter som jag inte förstod alls. Och nu borde jag skriva en bildanalys tills imorgon. Kommer aldrig att hinna få den klar. I alla fall aldrig så att den blir bra.

Mår jätte illa och har huvudvärk. Och så har jag också svindel...

Fick äntligen mina laxerande när jag kom hem! Ja, ja jag vet att dom inte är allför effektiva, men om man ändå med hjälp av dom kan bli av med 10-20% av alla kcal man får i sig, så är det ju bättre än att bara sitta och låta allt sugas upp, eller hur?

...

Önskar att det inte var några som helst förväntningar på mig. Att jag bara var liten och svag och fick vara ifred. Att jag inte skulle måsta klara av skolan och kompisarna och allt annat. Kämpa för att vara på gott humör inför alla. Orka med allt jag borde orka.

Saknar tiden då jag fick banta helt ifred. Då jag alltid kunde få mig själv att må bättre genom att gå ut och jogga eller göra upp en plan för vad jag skulle äta. Då jag hoppade omrking av glädje varje gång vikten gick neråt. Då ingenting annat förutom bantandet hade någon betydelse. Då jag ännu trodde att jag en dag skulle nå mitt mål. Inte väga någonting, och slippa allt.

Borde jag helt enkelt sluta äta? Kanske man då skulle förstå hur dåligt jag mår...

skola

orkar inte riva upp mig ur sängen. Och ännu mindre gå till skolan. "bästisen" svarade till slut. Hon ska äta med mig idag i skolan, så länge vi först går till matsalen så att hon får äta där. Som orsak hade hon att "hennes lärare släpper dem så tidigt, så hon måste bli och vänta på mig så länge". Yeah, typ 5 min sku hon kanske måsta sitta ensam i korridoren. Nå, hon får lov att äta snabbt, fö mitt ätande tar sin lilla tid o min lärare skjuter mig om ja är försenad.

Matta idag för första gången på en vecka. Jag är sååå efter. Provet kommer säkert att skita sig totalt.

Historien bakom allt

Tänkte berätta lite kort om hur allt nu blivit såhär...

I sen lågstadieålder började jag bli deprimerad. Hade problem med kompisarna och hemma. Mina föräldrar är skiljda, närmast pga att min pappa är bipolär. Högstadiet gjorde inte saken bättre, tvärtom. Min mamma gifte om sig och fick ett till barn, vilket var väldigt jobbigt för mig, och påverkade vårt förhållande en hel del. En tid gick jag hos skolkuratorn, men kunde aldrig riktigt prata med henne, och fick känslan av att hon tyckte att jag var en lite jobbig fjortis som bara ville ha uppmärksamhet. I slutet av högstadiet hittade jag sedan på bantningen. På några månader gick jag ner ca 5kg, men det var det. Sedan satte hetsätandet igång. Jag var inne i en ond cirkel av självsvält och hetsätande och kunde inte ta mig ut. Försökte flera gånger. Vikten åkte lite upp och ner. Jag kände mig totalt misslyckad. Jag är en perfektionist och ser allt som en prestation. Nu hade jag misslyckats med ätstörningen. Och faktumet att jag pga min spyfobi inte fick upp det jag hetsåt gjorde inte saken bättre. Så det höll på i typ två år. Tillslut fanns det ingenting annat än ätstörningen i mitt liv. Skolan nästan sket jag i. Skulle jag ut och jogga fick läxorna vara. Varje gång jag lämnades ensam hemma basically tömde jag skåpen på mat. Men jag åt aldrig mycket då nån såg. Ingen märkte någonting. Jag var ju bara lindrigt underviktig, och mitt humör hade alltid svängt lite. Ingen märkte någonting konstigt...

Tillslut mådde jag så skit, så att den enda utvägen jag såg var självmord. Jag berättade allt för mamma, och oj vad det startade. Jag revs omkring till en massa läkare och psykologer och alla möjliga människor. Fick mina diagnoser och en massa recept på depressionsmediciner, lugnande... Just nu är jag nu inte på självmordets brant, men bra mår jag ändå inte. Jag ser mig fortfarande bara som en misslyckad anorektiker, och känner mig inte alls färdig att bli frisk från min ätstörning. Jag skulle bara villa gå ner och ner i vikt tills jag var alldeles super smal och hamnade in på sjukhus och sedan skulle få ligga där helt ifred. Ingen press från skolan, kompisar osv. Skulle bara få vara liten och sjuk. Men nej, jag är stor och fet, och det väntas att jag ska lyckas leva ett nästan normalt liv.

Just the normal shit

Systern är sjuk. Hon är nog helt påriktigt sjuk och har någon hemsk flunssa, men jag har bara känslan av att hon överdriver allt lite bara för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Sån har hon alltid varit. Och nu klarar hon inte av faktumet att jag får aningen mer uppmärksamhet än hon. Jag kom andra i 11 år, nu har hon kommit andra i några månader och håller redan på att flippa. Underbart...

Skola imorgon. Jag vill inte fara dit. Vill inte, vill inte, vill inte!!! Orkar inte. Jag kan inte koncetrera mig. Är för trött. Och har bara ingen lust. Textade just hon som borde vara min bästa kompis. Ingen aning om hon ens kommer att bry sig om att svara ännu idag. Vi har knappt pratat under senaste veckan. Hon orkar väl inte med mig mera. Och man märker att hon skäms när hon äter med mig. Jag äter nämligen inte i skolans matsal, utan i ett skiljt rum, och har mat som mamma packat med mig. Jag märker på henne att hon avskyr att gå dit ner med mig, tittar helatiden omkring sig, undrar om någon ser henne och tycker att hon är konstig... Och helatiden är det ju mig alla egentligen stirrar på.

Om mig

Jag är en 17-årig flicka med diagnoserna ätstörning utan närmare specifikation (EDNOS) och medelsvår depression. Mitt liv består just nu närmast av skolan, terapi, stallet och att stirra i taket.