...

Har inte skrivit på ett tag, eftersom jag verkligen har försökt tänka lite mera på det här med tillfrisknande. Men nu vill jag igen bara banta. Banta, banta, banta tills jag bara försvinner. Jag vill dö. Jag kan ändå inte banta, jag kan inte bli frisk heller. Är bara äckligt fet. Jag förtjänar inte att leva.

Frisk

Det fanns en tid då jag fantiserade om att bli frisk. Men då blev jag alltid frisk från anorexi. Jag blev frisk från att ha bantat tills jag knappt var vid liv, och var glad och stark och självsäker.

Men nu sitter jag här med nån helvetes ednos och alla runt omkring mig väntar på att jag ska bli frisk. Men om jag aldrig lyckades bli ordentligt sjuk, hur ska jag då lyckas bli ordentligt frisk?

Livet suger. Ligger på sängen och gråter och känner mig värdelös.

Bara nånting jag tänkte på...

Trodde alltid på något sätt att jag helt plötsligt bara insjuknat i en ätstörning utan att egentligen ha haft några symptom tidigare, men ju mer jag tänker på det, desto fler tidiga tecken på en ätstörning kommer jag på.

Jag tyckte alltid att mellan mig och min syster var jag den där feta. Och det hatade jag.
Jag tyckte att jag åt för mycket, och trodde att jag åt mycket mera än de flesta andra människor.
Om vi gick ut och åt med kompisar ville jag aldrig vara den som åt mest. Dessutom njöt jag av att höra till de smalare i vårt gäng.
I omklädningsrummet före och efter jumppatimmarna drog jag alltid in magen när jag böt kläder.
På hankkatimmarna när vi skulle sy kläder och jag måste ta mina mått spände jag alltid måttbandet som en galning för att vara så liten som möjligt, och var överlycklig om mina mått var mindre än förra gången. Dessutom försökte jag alltid i smyg få syn på andras mått för att kunna jämföra oss. Och jag var alltid skadeglad om jag var mindre.
När hälsovårdaren på nian sa att jag gått lite upp i vikt, var jag helt förkrossad trots att hon försäkrade mig om att det var alldeles normalt och att jag fortfarande var smal.
På hussatimmarna såg jag alltid till att inte äta för mycket.
Jag hatade alla som levde jätte hälsosamt, kanppt åt karkki, idrottade mycket och har enda sedan jag var riktigt liten undrat om det är fel att vi hemma drack lättmjölk istället för fettfri mjölk.

Springer förbi speglar

Mår skit. Har nästan 38 graders feber. Ja brukar aldrig vara sjuk, och nu är dethär typ tredje gången på några månader. Va ha hänt med mitt immunsystem?

Kan inte ens se mig i spegeln mera. Jag bara sväller framför ögonen på mig. Är så livrädd för att gå upp i vikt. Och int behövs det heller många kg för att jag ska se ut som en barbapapa. Och mamma insåg här igår att min ämnesomsättning är mycket snabbare än hennes pga ålder, så nu kommer hon antagligen att börja ge mig mera mat. Great. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag DÖR om jag går upp i vikt!!!!

Isn't she lucky, that Hollywood girl?

Har fått nog av människor som vill påminna mig om hur glad jag borde vara. Att jag har sån tur pga olika saker. Mamma säger helatiden hudan tur jag hade gällande mitt utseende, hur jag fick alla bra gener. Utom då den där smala genen, som både min mamma och min syster har. Men dom är båda kuulema traumatiserade av den... Sen alla kompisar som ser upp mot mig. Jag är så glad och självsäker och trevlig och söt osv... Fattar dom inte att allt bara är en fasad? Att jag utifrån må se ut som om jag skulle vara världens lyckilgaste person, men innuti egentilgen vill lägga mig ner och dö? Att jag helatiden hackar på mig själv och tänker hur skit jag är? Och terapeuten sen, hon säger att jag ska vara glad för att min ätstörning inte har lyckats ta över mitt liv totalt, och att det ännu finns en så stor frisk del i mig. Sen när har den bulimiska delen av mig varit frisk? Enda sättet jag fick i mig näring förra hösten var genom att hetsäta. Och ätstörningen har tagit övet hela mitt liv. Det finns inte en sekund då jag får glömma den, den sitter helatiden där och säger åt mig vad jag borde göra och vad jag inte får göra, och aldrig tystnar den. Det finns inte en del i mig som är frisk. Då borde jag ju ha någon slags liten vilja att bli frisk? Och det har jag inte.

Varför måste alla tro att jag mår bra bara för att jag ser ut att göra det? Det här är en av orsakerna varför jag någonsin började banta! Att folk kanske ännu en dag skulle se på mig att jag faktiskt inte mår bra...

Hungrig med huvudvärk

Sitter i en korrior i skolan och har helt fittig huvudvärk. Sku vara mat just nu, men ja tänker int ens gå till matsalen. Har int lust att känna lukten av mat. Ännu några timmar kvar, sen kan jag fa hem... Fast där väntar sedan mellanmål :P

Vågade inte spola ner lunchen i vessan, det blev nästan stopp förra gången, så jag kastade allt i roskisen istället. Städerskan kommer säkert att undra lite, men ingen kan ju spåra maten till mig.

Är hungrig, och hatar det. Vet att hunger borde vara typ min bästa vän, men jag hatarhatarhatar den här känslan.

Vägning idag...

Vill inte gå till skolan :P

Vill inte gå till skolan!!! Men måst gå, för annars blir jag tvungen att äta här hemma. Tar väl här en alprox snart, och försöker efter det släpa iväg mig.

Vikten var ungefär samma när jag var hos näringsterapeuten idag. Hon var förståss inte lycklig, och jag sa att jag inte följer matlistan, och försöker banta alltid om jag får chansen. Hon satte till lite saker till min matlista, men jag gav inte den nya versionen åt mamma. Har tillräckligt svårt att hålla mig borta från mat utan att folk börjat sätta det framför mig.

Vill så inte gå till skolan. Men som sagt, det är enda sättet för mig att hoppa över lunchen. Imorgon ska jag träffa kuratorn och hjälpläraren. Vi ska väl diskutera om jag kan få någon hjälp med att göra läxor osv, eftersom jag inte läste alls inför förra provveckan, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Känns på något sätt lite onödigt, men jag antar att det kanske kan hjälpa.