Trodde alltid på något sätt att jag helt plötsligt bara insjuknat i en ätstörning utan att egentligen ha haft några symptom tidigare, men ju mer jag tänker på det, desto fler tidiga tecken på en ätstörning kommer jag på.
Jag tyckte alltid att mellan mig och min syster var jag den där feta. Och det hatade jag.
Jag tyckte att jag åt för mycket, och trodde att jag åt mycket mera än de flesta andra människor.
Om vi gick ut och åt med kompisar ville jag aldrig vara den som åt mest. Dessutom njöt jag av att höra till de smalare i vårt gäng.
I omklädningsrummet före och efter jumppatimmarna drog jag alltid in magen när jag böt kläder.
På hankkatimmarna när vi skulle sy kläder och jag måste ta mina mått spände jag alltid måttbandet som en galning för att vara så liten som möjligt, och var överlycklig om mina mått var mindre än förra gången. Dessutom försökte jag alltid i smyg få syn på andras mått för att kunna jämföra oss. Och jag var alltid skadeglad om jag var mindre.
När hälsovårdaren på nian sa att jag gått lite upp i vikt, var jag helt förkrossad trots att hon försäkrade mig om att det var alldeles normalt och att jag fortfarande var smal.
På hussatimmarna såg jag alltid till att inte äta för mycket.
Jag hatade alla som levde jätte hälsosamt, kanppt åt karkki, idrottade mycket och har enda sedan jag var riktigt liten undrat om det är fel att vi hemma drack lättmjölk istället för fettfri mjölk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar