...

Har inte skrivit på ett tag, eftersom jag verkligen har försökt tänka lite mera på det här med tillfrisknande. Men nu vill jag igen bara banta. Banta, banta, banta tills jag bara försvinner. Jag vill dö. Jag kan ändå inte banta, jag kan inte bli frisk heller. Är bara äckligt fet. Jag förtjänar inte att leva.

Frisk

Det fanns en tid då jag fantiserade om att bli frisk. Men då blev jag alltid frisk från anorexi. Jag blev frisk från att ha bantat tills jag knappt var vid liv, och var glad och stark och självsäker.

Men nu sitter jag här med nån helvetes ednos och alla runt omkring mig väntar på att jag ska bli frisk. Men om jag aldrig lyckades bli ordentligt sjuk, hur ska jag då lyckas bli ordentligt frisk?

Livet suger. Ligger på sängen och gråter och känner mig värdelös.

Bara nånting jag tänkte på...

Trodde alltid på något sätt att jag helt plötsligt bara insjuknat i en ätstörning utan att egentligen ha haft några symptom tidigare, men ju mer jag tänker på det, desto fler tidiga tecken på en ätstörning kommer jag på.

Jag tyckte alltid att mellan mig och min syster var jag den där feta. Och det hatade jag.
Jag tyckte att jag åt för mycket, och trodde att jag åt mycket mera än de flesta andra människor.
Om vi gick ut och åt med kompisar ville jag aldrig vara den som åt mest. Dessutom njöt jag av att höra till de smalare i vårt gäng.
I omklädningsrummet före och efter jumppatimmarna drog jag alltid in magen när jag böt kläder.
På hankkatimmarna när vi skulle sy kläder och jag måste ta mina mått spände jag alltid måttbandet som en galning för att vara så liten som möjligt, och var överlycklig om mina mått var mindre än förra gången. Dessutom försökte jag alltid i smyg få syn på andras mått för att kunna jämföra oss. Och jag var alltid skadeglad om jag var mindre.
När hälsovårdaren på nian sa att jag gått lite upp i vikt, var jag helt förkrossad trots att hon försäkrade mig om att det var alldeles normalt och att jag fortfarande var smal.
På hussatimmarna såg jag alltid till att inte äta för mycket.
Jag hatade alla som levde jätte hälsosamt, kanppt åt karkki, idrottade mycket och har enda sedan jag var riktigt liten undrat om det är fel att vi hemma drack lättmjölk istället för fettfri mjölk.

Springer förbi speglar

Mår skit. Har nästan 38 graders feber. Ja brukar aldrig vara sjuk, och nu är dethär typ tredje gången på några månader. Va ha hänt med mitt immunsystem?

Kan inte ens se mig i spegeln mera. Jag bara sväller framför ögonen på mig. Är så livrädd för att gå upp i vikt. Och int behövs det heller många kg för att jag ska se ut som en barbapapa. Och mamma insåg här igår att min ämnesomsättning är mycket snabbare än hennes pga ålder, så nu kommer hon antagligen att börja ge mig mera mat. Great. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag DÖR om jag går upp i vikt!!!!

Isn't she lucky, that Hollywood girl?

Har fått nog av människor som vill påminna mig om hur glad jag borde vara. Att jag har sån tur pga olika saker. Mamma säger helatiden hudan tur jag hade gällande mitt utseende, hur jag fick alla bra gener. Utom då den där smala genen, som både min mamma och min syster har. Men dom är båda kuulema traumatiserade av den... Sen alla kompisar som ser upp mot mig. Jag är så glad och självsäker och trevlig och söt osv... Fattar dom inte att allt bara är en fasad? Att jag utifrån må se ut som om jag skulle vara världens lyckilgaste person, men innuti egentilgen vill lägga mig ner och dö? Att jag helatiden hackar på mig själv och tänker hur skit jag är? Och terapeuten sen, hon säger att jag ska vara glad för att min ätstörning inte har lyckats ta över mitt liv totalt, och att det ännu finns en så stor frisk del i mig. Sen när har den bulimiska delen av mig varit frisk? Enda sättet jag fick i mig näring förra hösten var genom att hetsäta. Och ätstörningen har tagit övet hela mitt liv. Det finns inte en sekund då jag får glömma den, den sitter helatiden där och säger åt mig vad jag borde göra och vad jag inte får göra, och aldrig tystnar den. Det finns inte en del i mig som är frisk. Då borde jag ju ha någon slags liten vilja att bli frisk? Och det har jag inte.

Varför måste alla tro att jag mår bra bara för att jag ser ut att göra det? Det här är en av orsakerna varför jag någonsin började banta! Att folk kanske ännu en dag skulle se på mig att jag faktiskt inte mår bra...

Hungrig med huvudvärk

Sitter i en korrior i skolan och har helt fittig huvudvärk. Sku vara mat just nu, men ja tänker int ens gå till matsalen. Har int lust att känna lukten av mat. Ännu några timmar kvar, sen kan jag fa hem... Fast där väntar sedan mellanmål :P

Vågade inte spola ner lunchen i vessan, det blev nästan stopp förra gången, så jag kastade allt i roskisen istället. Städerskan kommer säkert att undra lite, men ingen kan ju spåra maten till mig.

Är hungrig, och hatar det. Vet att hunger borde vara typ min bästa vän, men jag hatarhatarhatar den här känslan.

Vägning idag...

Vill inte gå till skolan :P

Vill inte gå till skolan!!! Men måst gå, för annars blir jag tvungen att äta här hemma. Tar väl här en alprox snart, och försöker efter det släpa iväg mig.

Vikten var ungefär samma när jag var hos näringsterapeuten idag. Hon var förståss inte lycklig, och jag sa att jag inte följer matlistan, och försöker banta alltid om jag får chansen. Hon satte till lite saker till min matlista, men jag gav inte den nya versionen åt mamma. Har tillräckligt svårt att hålla mig borta från mat utan att folk börjat sätta det framför mig.

Vill så inte gå till skolan. Men som sagt, det är enda sättet för mig att hoppa över lunchen. Imorgon ska jag träffa kuratorn och hjälpläraren. Vi ska väl diskutera om jag kan få någon hjälp med att göra läxor osv, eftersom jag inte läste alls inför förra provveckan, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Känns på något sätt lite onödigt, men jag antar att det kanske kan hjälpa.

It was perfect

Gårdagens fiilis fortsätter :)

Idag ska jag då alltså köpa dom där farkkuleggingsina från stocka. Är bara lite orolig för storleken. Mamma föreslog att jag bara skulle ta och köpa storlek S utan att prova. Men vad om dom är för små? Usch... Känner mig stressad. Men vill ändå riva iväg mig dit och köpa dom.

Såg igår Black Swan med S. Den var helt ljuvlig! Full av smala ballerinor. Och slutet var bäst

"I felt it"
"What?"
"It was perfect"

Så nu är jag thinspad för en bit framåt!

S var lite irriterande. Pratade mes om tvåornas kryssning. Men hur som helst var det hon som förslog att vi skulle träffas, så det är ju alltid en bra sak. Och tydligen går det inte så bra för henne och J...

Nu är planen att hoppa över så många måltider som möjigt, spy om jag måste och motionera massor!!!

Kanske, kanske

Har sagt dethär en miljon gånger förut, och aldrig har jag lyckats, men just nu känns det som om jag verkligen kan lyckas med mitt bantande! Har inte hetsat sen tisdagen, igår gjorde jag det nästan, men så fort jag öppnade köksskåpet och försökte ta ut en karkkipåse började det falla ner saker på mig. Så jag bestämde mig för att inte hetsa.

Nåja, det här brukar ta slut efter högst en vecka, så bäst att banta på så länge det går. Förr eller senare kommer jag att komma in i en bulimisk period igen...

Men kanske, kanske kommer jag att lyckas. Man vet ju aldrig :)

I wish that I was stronger

Kan inte bli frisk. Inte ens fastän jag skulle villa. Det bara går inte. Och inte kan jag banta heller. Kommer att leva resten av mitt liv som ful och fet och vara deprimerad och aldrig bli frisk från min ednos/bulimi.

Innocent they swim
I tell them no
And they just dive right in
But do they know
It's a long way down?
And there's no air or sound
Down below
The surface

There's something in the water
I do not feel safe
It always feels like torture
To be this close
I wish that I was stronger
I'd separate the waves
Not just let the water
Take me away

There was a time I'd dip my feet
And it would roll off my skin
Now every time I get close to the edge
I'm scared of falling in
'Cause I don't want to be stranded again
On my own
When the tide comes in
And pulls me below
The surface

There's something in the water
I do not feel safe
It always feels like torture
To be this close
I wish that I was stronger
I'd separate the waves
Not just let the water
Take me away

Hurts - The Water

Shopaholic

Blev igen en runda till stocka när jag hade en lång håltimme. Kommer inte att ha några pengar kvar på söndag.

Äntligen har man fattat att höja min medicindos! Ha ätit minimidosen här i några månader, och det har inte hjälpt ett skit, men ingen har brytt sig.

Terapeuten sa att om jag inte säger till min mamma att jag spyr, så gör hon det. Bäst att ljuga alltså. Lite synd, för jag hade tänkt att jag skulle vara helt ärlig med allting i terapin. Men tydligen får terapeuten tala med mina föräldrar om hon tycker att jag är i fara eller nånting, eftersom jag är under 18. Bara några månader kvar...

Första provutgivningen gick åt rumpan, är helt sjukt besviken. Och imorgon blir knappast särskilt mycket bättre.

Dear dr Rouse

Har under de senaste dagarna tänkt en del på mitt första besök till en ätstörningsklinik. Det var förra hösten, då ännu bodde i USA, fick träffa en läkare som jag först berättade min livshistoria för och sedan blev jag mätt och vägd och fick mitt blodtryck kollat, och hon tittade dessutom efter ärr och blåmärken. Jag sa till henne att om jag skulle få diagnosen anorexi eller bulimi, skulle jag direkt bli hemskickad, och det ville jag inte. Om hon sen baserade sin diagnos på det, eller på mina verkliga symtom vet jag inte, men när vi tillslut satt och diskuterade fortsatt vård sa hon

"I clearly see that you have some food-issues, and that there's some puberty and independence stuff going on, but I wouldn't call this an actual eating disorder. There's still a risk that it might develope into something more serious, so I can't just send you home like that. It's probably best that you come back here and se a councellor and get weighed at least for a while, just to be on the safe side."

Första kommentaren jag fick när jag såg henne två veckor senare var "You've lost weight". Fick bita mig i läppen för att inte le skadeglatt. Där fick hon för att påstå att jag inte hade nån ätstörning. Borde säkert kontakta henne med en liten update om hur jag mår just nu, kanske hon skulle lära sig att känna igen en ätstörd person. Inte är det nu till 100% hennes fel, men jag får nog skicka ett stort tack till henne för att jag inte tycker att jag är tillräckligt ätstörd för att bli frisk. Det sades ju faktiskt att hon var en expert inom området.

Hullut päivät

Hullut päivät idag, hade bara tänkt köpa en typ en top eller nånting, men det kom en del andra saker med också, för dom var ju så billiga!!! :D Perus jag som shoppar... Men i alla fall köpte jag inget ätbart, fastän jag stod och tittade på karkki och försökte komma ihåg vad det vanligtvis kostade.

Det var länge sen jag uppdaterade bloggen via dator. Gör det ofta med kännykkän.

Blev här plötsligt på jättegott humör. Antagligen för att jag åt ett litet morgonmål och sedan gick omkring i butiker och först typ 6 timmar senare åt lunch, så nu har mitt blodsocker äntligen stigit och min kropp börjat tillverka serotonin igen. Borde inte det här räcka för att få mig att äta mindre? Att sen när man äntligen äter känns det helt ljuvligt?

Terapi ikväll. Vill verkligen inte veta vad jag väger...

Isolerad

Spydde just igen efter att ha hetsat. Mamma åkte iväg nånstans, så jag blev ensam hemma. Allt bara flög ur mig. Har aldrig fått ut så mycket på en gång. Vanligtvis brukar jag få upp bara lite åt gången, men nu kom det ganska mycket. Bara bra, då tar spyendet inte lika länge.

Imorgon är det terapi. Kommer förståss att få frågan om jag berättat för mamma om mitt spyende. Jag kommer att svara helt ärligt, att nej, det har jag inte, för int är det som om hon kan göra nåt åt saken.

Ska just iväg till stallet...

Känner mig jätte isolerad. Har inte särskilt mycket kontakt med någon utanför skolan. Har länge funderat på att ringa någon och föreslå att vi ska träffas, men orkar bara inte. Förr brukade S alltid ta kontakt med mig, men har inte hört av henne på en stund. Nå, det har varit provvecka, så hon har väl haft annat att göra. I alla fall har jag lyckats vara glad och positiv i skolan, och det är alltid någonting.

Prov

Matta provet gick åt rumpan, jag var den första som lämnade in det. Flera av uppgifterna förstod jag int just alls, men tror att jag nog kommer igenom. Hoppas i alla fall. Och dessutom lyckades jag stjäla ett konceptpapper, så nu kan jag i lugn och ro börja skriva på mina modda uppsatser. Har också spolat ner lunchen. Trodde nästan att det skulle bli stopp i vessan, men det blev det som tur inte.

Att misslyckas är mitt öde

Lämnades ensam hemma och måste förståss ta chansen och hetsa och spy. Vem vet när jag kan göra det nästa gång? Imorgon ska styvpappa opereras, och mamma blir hemma på tjänstledigt i typ en månad.

Flunssan börjar ge med sig, tack och lov!

Idag på morgonen när jag vaknade kände jag mig bara totalt värdelös. Jag har inte lyckats med någonting här i livet. Inte ens ätstörningen. Ingenting. Och aldrig kommer det att bli någonting av mig. Ingen ide ens att öva inför proven nästa vecka, jag kommer ändå att misslyckas totalt. Det går inte att göra någonting. Att misslyckas är mitt öde.

Vi har gäster. Har ingen som helst lust att vara social. Dessutom har jag en känsla av att jag luktar spyor.

Why did I ever come here?

Sitter hos pappa o tittar på lätkämatch. Undrar lite varför jag kom hit. Min syster är en total pain in the ass och jag vet inte hur många gånger hon med pipig röst sagt "du är elak!!" och gett mig en fake-sårad blick. Nu förstår jag varför hon är här helatiden! Här får hon bete sig som världens lilla bortskämda unge. Nå, hon är ju faktiskt yngst här. Jag igen har alltid fått höra hur jag borde vara jättemogen och ta massvis med ansvar.

Så vill pappa också att ja nu redan ska kunna säga ifall jag kommer hit nästa veckoslut. Hur fan ska jag veta vad jag gör nästa veckoslut? Dessutom har jag inte så himla stor lust att komma hit, sori nu bara.

Jag hittade ett par farkkuleggings som jag ville ha från hullut päivät. Mamma föreslog att jag bara direkt skulle köpa storlek s utan att prova och sedan få hemsk ångest när jag inte vet om jag ska ta s eller xs. Låter som en helt bra ide, men sen slog det mig att tänk om s är för små? Ser ut som nån värre val efter allt dethär hetsandet. Nå, jag har ännu en vecka på mig att fundera ut hur jag ska göra.

Which size am I?

Mamma glömde mina mediciner, visste att det skulle gå såhär om hon skulle ta hand om dem... Nå, jag fick bara ta dom lite senare.

Borde riva mig till pappa idag. Har inte alls lust. Man väntar ju sig liksom att han borde vara den som förstår mig bäst, men nej, han förstår mig verkligen inte. Han jämför väl mig helatiden med sig själv, och vi har ju faktiskt helt olika diagnoser. Och ätstörningen fattar han inte alls.

Känner mig hungrig fastän jag just åt lunch. Okej, lunchen var inte så stor, och inte morgonmålet heller, men det känns ändå fel att vara hungrig nu. Tack och lov att alla är hemma och att det enda ätbara jag har i mitt rum är halspastiller som smakar skit. Borde inte bli nåt hetsande idag.

Hullut päivät nästa vecka. Skulle helt gärna gå dit, bläddrade igenom katalogen och såg en hel del som jag skulle villa ha. Men klädshoppadet har inte gått så bra för mig på senaste tiden. Hatar att prova kläder och välja storlek. Och helatiden tänker jag på att om jag blir frisk, borde jag ännu gå några kg upp i vikt, så borde jag inte köpa kläder som sitter lite löst? Enda jag lyckats köpa på senaste tiden är skor och stora tröjor som ska sitta löst. Dessutom vill jag inte ens veta vilken storlek jag är. Förr brukade jag på flit köpa för små kläder för att vara tvungen att gå ner i vikt, och nu är det inte trevligt att sitta med en massa pyttesmå kläder i klädskåpet som jag inte ryms in i.

Skuldkänslor

Har skuldkänslor. Mamma sa att hon tänker försöka få ledigt från jobbet i en månad. Först skulle hon bara ha varit 2 veckor ledig pga min styvpappas operation, men nu vill hon ha ännu mera ledigt, närmast för att kunna vara hemma och ta hand om mig. Den här iden fick hon då när hon var och pratade med en av stadens socialarbetare. Nu har hon också tagit alla mina mediciner ifrån mig, så att hon kan kontrollera vad jag tar när, och planen är att låsa in allt i ett skåp, så att jag inte kommer åt någonting själv. Eller jag får typ ha en alprox som jag bär med till skolan ifall jag skulle behöva den. Sen kollade hon till och med mina armar, att jag bara inte skulle skära mig själv. Tack och lov att hon inte fattade att kolla benen... Men nu har jag alltså skuldkänslor. Här försöker min familj verkligen sitt bästa för att hjälpa mig, men jag är inte alls samarbetsvillig. Nå, det hör väl till ätstörningen.

Idag på morgonen smällde jag i mig nästa en liter vaniljglass med kakaopulver. Kom upp hur lätt som helst, men smakade äckligt sött. Tror att jag fick upp typ allt, kändes i alla fall så rakt efteråt, och blev hungrig snabbt efter dessutom. Nu har jag också hoppat över lunchen. Skulle verkligen villa ha ner vikten tillbaka till nästa vecka. Kanske jag får lov att börja spy vanlig mat. Men hur ska jag göra det utan att bli upptäckt? Glassen kom upp ganska tyst och bra, men annars brukar det nog höras i hela huset om jag spyr...

Torsdag

Idiot jag gick förståss och berättade för terapeuten om mitt spyende. Hon ville förståss att jag genast ska berätta det för mamma, men det gör jag INTE!!! Hon kan inte tvinga mig! Och hon har tystnadsplikt, så hon kan inte själv heller berätta det för min mamma.

Idag har jag varken hetsat eller spytt, har inte varit ensam hemma. I ett skede hade jag hemsk ångest och ville verkligen hetsa eller vad som helst för att få bort tankarna. Nu har jag istället lyckats skrapa upp smalbenet ganska ordentligt. Får väl vara glad att det vassaste jag har i mitt rum är en papperssax...

Mamma var idag och träffade nån socialarbetare (inte sammma som jag träffat) för att diskutera mig. Igår sa hon att hon undrar om hon borde fråga ifall jag borde läggas in på sjukhus.

Hatar mig själv

Hetsåt och spydde. Nu har jag ännu mer ont i halsen.

Har helt sjuk ångest. Mår illa och det känns som om jag inte kan andas ordentligt. Och det är allt mitt fel för att jag är så jävla misslyckad. Hatarmigsjälvhatarmigsjälvhatarmigsjälv.

Borde gå till skolan, men orkar påriktigt inte. Och inte kan jag heller bli här hemma och ha ångest, det blir bara värre. Och det är prov imorgon, så jag borde verkligen gå till skolan! VAD SKA JAG GÖRA??? Den frågan ställer jag om och om igen. För jag ORKAR INTE MER och jag vill DÖ!!

Har igen bara lust att hetsa och spy. Vad fan är det för fel på mig???

Just another day

Gör mig igen färdig för att hetsa. Men det blir svårt att spy pga flunssan. Har ont i halsen, så att ännu sticka ner fingrarna i den är inte direkt smärtfritt :P

Mamma märkte att en massa mat försvunnit under de senaste dagarna, men hennes enda kommentar var "int är det så farligt. Ät upp det där bara om du har lust". Men från och med nästa vecka kommer min styvpappa att sitta hemma 24/7 pga en operation, så då kommer jag inte att kunna hetsa på samma sätt. Känner mig på ett sätt jätte lättad, kanske jag ska lyckas rycka mig i nacken och få igång bantandet ordentligt, men samtidigt kommer jag att bli galen av att inte få hetsa. I värsta fall kommer jag att börja smuggla upp mat till mitt rum och spy där i nån plastpåse.

Terapi idag. Vill verkligen inte veta vad jag väger...

Flunssa

Min hosta och ont i halsen verkar sen heller inte bero på spyendet. Jag har påriktigt flunssa. Vad är det för fel på 4:e periodens provvecka? Samma sak hände förra året! Och då hada jag sång prov i mussan! Nu har jag ett muntligt prov i moddan! Hoppas att jag har nån röst nästa vecka...

Why can't Mia leave me alone?

Gick då idag och pratade med socialarbetaren. Det gick så långsamt framåt och jag hade lust att bara skrika att jag inte orkar gå till skolan, hetsäter så fort jag blir lämnad ensam hemma, hatar mig själv, vill dö, så VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA???? Till slut kom jag ändå fram till min point utan att behöva skrika, hon förstod nog. Gav mig typ en massa telefonnummer jag kunde ringa till om det blir för jobbigt. Nu mår jag helt okej. Fast det får jag nog tacka alprox för. Fjärde dagen i rad... Kiva, när dom är beroendeframkallande :P

Igår var helt hemsk. Mamma var på helt skit humör, hade väl haft en dålig dag på jobbet, systern var också helt jävlig, nån förtonårsperiod på gång, och sen lyckades min bror bita sig i läppen så det bara sprutade blod. Nu lever han sen på glass. Sen blev mamma typ arg på mig för att jag inte kunde hjälpa min syster med hennes gitarrläxa. Va fan? Jag kan inte spela gitarr! Dessutom var det bra att jag orkade upp ur sängen! Nu idag kommer hon säkert också att raivoo åt mig för att jag inte har läst på engelska provet på egen hand. Altså, hela orsaken till att hon sitter och övar orden med mig är ju att jag inte klarar av det på egen hand. Kan inte koncentrera mig.

Nu är styvpappa och lillebror just påväg ut. Kommer att bli ensam. Ska försöka att inte hetsa, men få se nu...

Ångest, ångest

Helt jävlig ångest. Har haft i flera dagar. Idag har jag hetsat och spytt två gånger. Nu får det vara slut!! Nu ska jag sätta igång och banta påriktigt. Fast hur många gånger har jag inte sagt det förut...

Ska till stadens nån social arbetare imorgon. Nu måste jag kräva att de höjer min medicindos. Har ätit alprox i jag vet inte hur många dagar i rad. Och vill verkligen ha sjukledigt från skolan för nästa period. Men samtidigt vill jag inte spendera så mycket tid ensam hemma på dagarna, för det är ju då jag hetsar.

Min hals är irriterad och jag har hemsk hosta. Skulle kanske borda klippa naglarna före jag spyr nästa gång. Synd att min kompis lagade dom jätte fina förra veckan...

Earth hour

Sitter i mörkret och firar earth hour.

Joo, det blev en del hetsande, lagade kladdkakssmet som jag spydde. Smakade int gott andra gången :P Nu sku jag kunna försöka ta en paus med hetsande. Kan väl spy vanlig mat om jag måst, men liiite skulle jag väl kunna kontrollera mig själv! Just när jag faktiskt har lyckats gå ner i vikt lite behöver jag inte förstöra allt.

Blues e i SEMIFINAL!!!! Ässät lähti kesälomalle :D

Mia is back

Vill hetsa igen... Kommer antagligen att göra det när jag blir lämnad ensam hemma idag. Mamma märkte att jag hade hetsat, men sa att "inte hade jag ju ätit så mycket" och övervägde inte ens möjligheten att jag hade spytt.

En vecka klarade jag av att äta lite och motionera tvångsmässigt. Sedan tog mia över igen...

På ett sätt skulle jag villa prata om det här med min terapeut, men jag är rädd att det kommer att starta nåt värre och att jag i slutändan kommer att hitta mig själv liggandes på sjukhus. Det vill jag inte. Ätstörningar över huvudtaget är ett helvete, men fastän jag bara har en sån här patetisk bulimi tycker jag om den på något sjukt vridet sätt, och tänker inte sluta.

Är så stressad och nervös för framtiden. Antagligen det som fick mig att börja hetsa igen. Nästa period kommer jag antagligen att sitta ensam varenda lektion eftersom jag inte har några kompisar på mina kurser. Och till hösten kommer jag att bli tvungen att byta årskurs. Inte roligt. Så nu tränger jag mig själv full med mat för att i alla fall för en liten stund få glömma allt det här...

En vecka

En vecka, exakt en vecka klarade jag mig utan att hetsa. Idag när jag kom hem från skolan mådde jag helt skit. Var super trött och hade ångest. Blev lämnad ensam hemma, och vad hände? Jo, ja vräkte i mig allt jag kom över i köket. Sedan var det bara att springa upp till vessan och spy. Nu känns min hals alldeles äcklig och uppsvälld, det är till och med lite svårt att andas. Fick nog inte upp allt, så jag tog en ordentlig dos laxerande också. Den här gången orkade jag inte bry mig om att äta så att ingen skulle märka. När mamma kommer hem kommer hon antagligen genast att fråga mig om saken, och jag tänker säga helt rakt ut att jo, ja hetsade och efter det spydde jag.

Gick inte till stallet ida. Orka inte... Är så nervös för nästa period. Och hösten är ännu värre... Kunde jag inte bara få sjukledigt från skolan?

Skolbyte?

Hr haft helt sjuka humörsvängningar dom här senaste dagarna. Idag var jag ute och gick i ca en timme under håltimmen. Hade läderjacka på mig och gick ute i snöstorm. Inte en bra ide. Det resulterade i att mina händer blev helt blåa. Sen senare hemma gick jag i en halv timme upp och ner för trapporna.

Igår i terapin visade det sig att min vikt bara fortsatt att gå ner. Terapeuten var förståss inte glad. Jag påstod att jag äter helt normalt, men erkännde att jag motionerar lite mer än jag borde. Hon sa att jag genast måste sluta med det och bad mig att hämta med min matlista nästa gång. Nu är frågan, vilken matlista ska jag hämta? Den allra första som ännu hänger på kylskåpet? Eller någon av de senare versionerna näringterapeuten plockat ihop åt mig efter att vikten börjat sjunka, dom som jag aldrig visat för någon?

Igår sa mamma dessutom att det finns en liten liten chans att vi kanske på hösten flyttar till en liten stad längre ut på landet. Först var jag helt chockad. Int vill jag flytta bort från huvudstadsregionen! Men sen tänkte jag på det mera, och egentligen skulle det vara helt skönt att slippa alla människor i skolan. Alla som tittar konstigt efter mig och som inte riktigt vet hur dom ska förkålla sig till mig pga ätstörningen. Och dessutom skulle jag vara tvungen att byta årskurs. Och det skulle jag inte villa... Så varför inte byta skola i samma veva? Men det ser rätt så osannolikt ut att vi skulle flytta, så få se nu...

Har inte hetsat på 6 dagar :)

:)

Igår kväll var alldeles hemsk, idag på dagen var inte mycket bättre, men nu efter att jag hoppat över lunchen och mellanmålet och varit på en 1,5h promenad känns allt så mycket bättre! :) Vet inte vad som hände, kanske jag fick någonting i stil med "runner's high" eller nånting, men när jag var där ute och gick i regnet och förs och kände mig patetisk och värdelös fick jag plötsligt en helt ljuvlig känsla. Jag kan det här! Bantandet går ju jättebra! Vänta bara så ska jag visa alla... Så nu är jag på utmärkt humör :D

Imorgon terapi. Började fundera på om jag måste göra någonting för att få mig att verka tyngre än jag är. På senaste tiden har jag bara gått ner i vikt, och min terapeut varnade mig faktiskt helt i början att hon kommer att kontakta min mamma om min vikt går för mycket neråt. Enklast skulle väl vara att tanka vatten. Men hur roligt är det att sitta där och prata i 45min efter att ha hällt i sig en massa vatten? Om jag känner mig rätt kommer jag att måsta springa på vessa säkert 10 gånger under terapisessionen om jag gör det. Borde väl gömma något i mina underkläder... Men var hittar man någonting som är så litet, men ändå väger en hel del?

Idag

Idag har gått helt bra. Morgonen började med att jag fick uthällt en del av mitt morgonmål, nästan framför nästan på min styvpappa, som ändå inte märkte någonting. Sen när jag blev lämnad ensam en stund gick jag upp och ner för trapporna i ca 20min. Ganska effektivt måste jag säga. Sen åt jag ingen lunch, och inget mellanmål, just blev det middag, och nu känns det som om maten lagt sig som en klump i magen. Skulle villa motionera lite, men mamma är hemma, och jag har ingen bra orsak att gå ut... Eller vänta, om jag säger att jag ska ut med en av mina kompisar som bor här i närheten... Det fungerar helt säkert! Jes, duktigt Lumi, får jag motionera bort middagen! Och dessutom är det inget konstigt om jag är ute i nästan tre timmar...

Mår helt bra

Det blev en 1,5h promenad. Sa till mamma att jag gick till stallet och hängde där en stund, för jag vet att hon inte tycker om att jag tar längre promenader än 30min. Mellanmålet blev inte av, vi hade gäster och det glömdes väl bort.

Mår illa och har huvudvärk. Men är ganska hungrig, så det känns bra. Promenaden satte igång ämnesomsättningen lite. Och fastän jag nu har lust att hetsa kommer jag inte att göra det! Okej, en orsak är att jag inte kommer att bli lämnad ensam hemma, men nu tänker jag försöka vara lite viljestark. Dessutom kommer vi att äta middag, så det är inte som om jag inte får äta någonting alls mera idag...

Känner mig ganska bra. Inte alls deprimerad. Kanske det är tack vare medicinen, kanske jag bara annors har en bättre period just nu...

New day, new start

Försökte också hitta stället i dagboken där jag lovade mig själv att jag ännu skulle få anorexi, helt bara för att hämnas på mamma. Men det hittade jag inte, kanske jag skrev det någon annanstans, eller så skrev jag inte ner det alls. Men jag lovade det i alla fall, det minns jag hur tydligt som helst! Däremot hittade jag stället där jag lovade mamma att jag aldrig skulle få anorexi. Men det löftet kan jag helt bra bryta med tanke på alla löften hon brutit (bl.a. att aldrig gfita om sig utan att prata med mig, eller att aldrig skaffa flera barn utan att första prata med mig).

Känner mig jätte peppad. Idag kommer allt att gå bra! Nu ska jag verkligen börja gå ner i vikt! Idag tänker jag gå ut på promenad, och antagligen försöka motionera lite bara i mitt rum. Måltider kan jag nog inte hoppa över idag...

Nu ska jag också verkligen kämpa för att sluta hetsa. Kommer ihåg när jag nångång för länge sedan alltid kunde hindra mig själv att äta saker genom att tänka "Jag är helt för bra för det där" eller "Den där maten är inte värd det". Måste hitta den viljestyrkan igen!!

3.8.2006

"Alltså vill mamma påriktigt att jag ska bli nån jäkla anorektiker? Nä ja igår på kvällen blev jättehungrig och tog en banan så sa hon "Alltså nu måst vi nog börja kontrollera ditt ätande!" Herregud!! Jag väger för fan ändå mindre än **** o hon ha flera gånger blivit varnad för att kunna få anorexi o enligt jättemånga undersökningar e ja ju typ 15kg underviktig! Hon prata om att ja ha blivi rundare under sommaren! Alltså de hä e ju jätte sårande! O ja e bara 13! Vill hon faktiskt att jag ska bli en anorektiker? E de hennes högsta önskan? Typ alla mina kompisar väger mer än jag! O dom får äta!"

Gick igenom min gamla dagbok. Dethär skrev jag några veckor före jag började 7:an. Sen dess har jag inte kunnat se mig i spegeln utan att känna mig fet. Inte undra på att jag har alla domhär problemen. Borde jag visa dethär för mamma? Helt bara för att jävlas?

Paranoid, jag?

okej, ja måst erkänna att ja kanske ha vari lite paranoid. Gick till bästa kompisen idag, allt gick jättebra, o blev till och med bjuden ti deras hus i spanien nästa sommar. Kanske jag borde sluta tänka allt om att hon egentligen inte bryr sig om mig o att hon håller på att byta ut mig mot någon bättre...

Mamma köpte helt att jag åt hos kompisen. O sen sa hon att hon gärna betalar mina flygbiljetter ti spanien bara jag äter ordentligt då. Så det blir att i fortsättningen skippa så många måltider det går, spy om det blir nödvändigt, laxera och MOTIONERA!!!! Hon får ju aldrig se min viktkurva, så hon behöver inte veta nåt...

Binge and purge

Lyckades just spy utan lugnande för första gången. När jag nu äntligen hittade rätt teknik och får upp allt rätt så snabbt, stör inte spyfobin så mycket mera. Den sätter igång först när jag hållit på i några minuter utan resultat. Men nu kom det upp rätt snabbt. Skönt, för jag åt verkligen fööör mycket...

Ingen skola för mig idag, gick dit, men en lärare var sjuk, och den enda lektionen jag i så fall skulle ha skulle jag ändå inte göra något på, så bestämde mig för att gå hem.

Altså jag har haft 10 i lång matta, men nu får jag vara glad om jag lyckas ta mig igenom en kort matta kurs... Jag bara förstår inte hur jag ska räkna. Räknar och räknar och varje gång jag tror att jag lyckats står det ändå något helt annat i facit. Och provet närmar sig. Great. Lång matta provet tänker jag inte skriva. Aldrig i livet. Det förstår jag inte ett skit av. Men den här ena kort matta kursen skulle jag ändå helt gärna komma igenom...

Trött...

Vikten hade gått ner :) Men den skulle gärna få fortsätta åt samma håll. Men då borde jag säkert snart börja jobba för det lite mer än att bara äta laxernade, och hoppa över måltider alltid då det går.

Pratade idag med en av stadens psykologer. Hon förstod min situation och tog allt helt på allvar, också det med att möjligen ta sjukledigt från skolan. Sen prata hon också lite om öppen dagvård för ätstörda. Usch, tänk att sitta där med en massa anorektiker och vara den enda feta...

Är så trött helatiden! Det beror väl på depressionen. Orkar knappt med någonting. Och har bestämt mig för att inte skriva det där ena mattaprovet. Vet att jag inte får kursen i så fall, men voivoi. Då tar jag den pånytt nästa år. Jag kommer ändå att sitta kvar här i gymnasiet fast hur länge!

Smalare?

Skolkade inte! Det behövdes inte, en lärare var sjuk, så jag hade int dom två första lektionerna.

Mina byxor gick skrämmande bra på mig. Jag måst ha gått ner i vikt. Dom har alltid varit lite små. Det var en av orsakerna att jag köpte dom. På hösten då jag var som smalast gick dom också på helt bra, men nu har jag haft en tid här emellan då dom känts lite små igen. Men nu på morgonen gick dom på hur bra som helst!

Har inte ätit nåt sen morgonmålet klockan 7, och det bestod av lite jugurt och flingor. Underbar känsla <3 Men det känns nästan som om mitt hjärta inte orkar slå. Skrämmande... Antagligen saltbrist.

Ikväll terapi. Där får jag veta vad jag väger, ser faktiskt fram emot det.

Misslyckad

Nåja, kom hem från stallet, mådde helt bra, men inte tog det lång tid före jag börja må helt skit igen. Känner mig misslyckad på precis allt. Har huvudvärk. Mår illa. I alla fall har laxerande satt igång tarmarna.

Känner mig fet. Varför lyckades jag aldrig banta? Jag höll för fan på i näramre två år och aldrig lyckades jag ens få anorexi! Och jag började från normalvikt, så så många kilon skulle det inte ha krävts. Men nej, till och med med det misslyckades jag, som med precis allt annat. Jag är bara fet och ful och jävligt äcklig.

Imorgon tänker jag inte skolka. Har inte varit hela dagen i skolan en enda onsdag hittils den här perioden. Men onsdagar är från 8 till 16, det är sjukt långt och sjukt tungt. Ändå tänker jag försöka imorgon. Sku vara fint om jag inte skulle bli ännu mera efter i skolan.

Ångest

Ångest.

Har ätit nästan en helt chokladplatta och tagit en massa laxerande. Tänker aldrig mer äta i skolan. Nån högstadieelev måste förståss kommentera saken att jag och min kompis gick till det här rummet där jag äter och min kompis bar på en bricka från matsalen. Skulle det inte ha handlat om någonting som är så känsligt för mig skulle jag antagligen ha sagt något fiffigt tillbaka, men nu fick jag bara hemsk ångest.

Borde riva mig till stallet. Har ingen som helst lust. Hade tänkt hålla en alprox fri dag idag, men få se hur det går...

Fick mitt schema för nästa period. Har inte så många kurser, men de jag har är jobbiga. Och dessutom har jag ingen aning vilka som kommer att vara på samma kurser som jag. Högst antagligen kommer jag väl att sitta ensam typ varenda lektion.

Kompisar

Fick just klar rubriken för min bildanalys. Den blev kakka, men rubriker är inte min bravur. Jag brukar satsa på sista meningen istället!

Igen blev det en del vessa springande på natten, men i alla fall fick jag mina laxerande!

Nå, jag åt ju sen med min kompis igår, och fastän hon nog var jättetrevlig mot mig och sådär, fick jag ändå känslan av att hon håller på att byta ut mig mot sin gamla bästis. De två hade en massa problem under förre våren, och då liksom steg jag i rang, men nu bestämde de väl sig för att lägga allt bakom sig, vilket i och för sig är bra, men jag hamnar lite i kläm. Idag ska jag äta med en annan kompis. Jag kan säga att jag är förvånad att hon ens pratar med mig. Jag var en sån bitch mot henne i högstadiet, men nu senare har jag insett att hon egentligen var en av de få som någonsin varit lojala mot mig. Så jag ångrar mitt beteende en hel del. Speciellt med tanke på att de som jag ansåg vara mian vänner i högstadiet inte pratar med mig mer. Jag är inte ens facebook kompis med alla. Hahha, nu när jag skriver dethär inser jag hur barnslig hela saken egentligen är :D Men högstadiet är högstadiet...

Kära lilla systern

Matsituationer är ju som förväntat rätt så jobbiga för mig, men mina syskon gör verkligen ingenting för att göra saken lättare. Nå, min bror måste jag väl ha lite förståelse för, han är bara 2 år och i trotsåldern, men min syster... Hon är 11 år gammal och fullt kapabel att äta ett normalt mål utan att ställa till med någon värre scen. Tyvärr lyckas det ändå inte alltid. Idag också bara gnällde hon och höll på "för hon mådde så illa". Hon gjorde miner och försökte se ut som om hon höll på att spy. Och med jämna mellanrum tittade hon upp mot mig och gjorde ännu mer miner. Vad fan är hennes problem? Om hon faktiskt bryr sig om mig så mycket som mamma påstår och är orolig för mig osv skulle hon väl ens kunna äta normalt och inte göra allt för att jävlas med mig i en situation som redan färdig är för jävlig?

Suck... Borde sätta igång med bildanalysen. Läste igenom det som jag hade sktivit. Ca 1,5sida bara skit. Alltså helt bara skit. Och jag som brukade vara bra på modda!

Äntligen hemma

Hatar matta. Jag är så efter i det! Fick inget gjort på lektionen, skrev bara ner det som läraren skrev på tavlan utan att förstå ett skit. Och försökte lite halvhjärtat göra några uppgifter som jag inte förstod alls. Och nu borde jag skriva en bildanalys tills imorgon. Kommer aldrig att hinna få den klar. I alla fall aldrig så att den blir bra.

Mår jätte illa och har huvudvärk. Och så har jag också svindel...

Fick äntligen mina laxerande när jag kom hem! Ja, ja jag vet att dom inte är allför effektiva, men om man ändå med hjälp av dom kan bli av med 10-20% av alla kcal man får i sig, så är det ju bättre än att bara sitta och låta allt sugas upp, eller hur?

...

Önskar att det inte var några som helst förväntningar på mig. Att jag bara var liten och svag och fick vara ifred. Att jag inte skulle måsta klara av skolan och kompisarna och allt annat. Kämpa för att vara på gott humör inför alla. Orka med allt jag borde orka.

Saknar tiden då jag fick banta helt ifred. Då jag alltid kunde få mig själv att må bättre genom att gå ut och jogga eller göra upp en plan för vad jag skulle äta. Då jag hoppade omrking av glädje varje gång vikten gick neråt. Då ingenting annat förutom bantandet hade någon betydelse. Då jag ännu trodde att jag en dag skulle nå mitt mål. Inte väga någonting, och slippa allt.

Borde jag helt enkelt sluta äta? Kanske man då skulle förstå hur dåligt jag mår...

skola

orkar inte riva upp mig ur sängen. Och ännu mindre gå till skolan. "bästisen" svarade till slut. Hon ska äta med mig idag i skolan, så länge vi först går till matsalen så att hon får äta där. Som orsak hade hon att "hennes lärare släpper dem så tidigt, så hon måste bli och vänta på mig så länge". Yeah, typ 5 min sku hon kanske måsta sitta ensam i korridoren. Nå, hon får lov att äta snabbt, fö mitt ätande tar sin lilla tid o min lärare skjuter mig om ja är försenad.

Matta idag för första gången på en vecka. Jag är sååå efter. Provet kommer säkert att skita sig totalt.

Historien bakom allt

Tänkte berätta lite kort om hur allt nu blivit såhär...

I sen lågstadieålder började jag bli deprimerad. Hade problem med kompisarna och hemma. Mina föräldrar är skiljda, närmast pga att min pappa är bipolär. Högstadiet gjorde inte saken bättre, tvärtom. Min mamma gifte om sig och fick ett till barn, vilket var väldigt jobbigt för mig, och påverkade vårt förhållande en hel del. En tid gick jag hos skolkuratorn, men kunde aldrig riktigt prata med henne, och fick känslan av att hon tyckte att jag var en lite jobbig fjortis som bara ville ha uppmärksamhet. I slutet av högstadiet hittade jag sedan på bantningen. På några månader gick jag ner ca 5kg, men det var det. Sedan satte hetsätandet igång. Jag var inne i en ond cirkel av självsvält och hetsätande och kunde inte ta mig ut. Försökte flera gånger. Vikten åkte lite upp och ner. Jag kände mig totalt misslyckad. Jag är en perfektionist och ser allt som en prestation. Nu hade jag misslyckats med ätstörningen. Och faktumet att jag pga min spyfobi inte fick upp det jag hetsåt gjorde inte saken bättre. Så det höll på i typ två år. Tillslut fanns det ingenting annat än ätstörningen i mitt liv. Skolan nästan sket jag i. Skulle jag ut och jogga fick läxorna vara. Varje gång jag lämnades ensam hemma basically tömde jag skåpen på mat. Men jag åt aldrig mycket då nån såg. Ingen märkte någonting. Jag var ju bara lindrigt underviktig, och mitt humör hade alltid svängt lite. Ingen märkte någonting konstigt...

Tillslut mådde jag så skit, så att den enda utvägen jag såg var självmord. Jag berättade allt för mamma, och oj vad det startade. Jag revs omkring till en massa läkare och psykologer och alla möjliga människor. Fick mina diagnoser och en massa recept på depressionsmediciner, lugnande... Just nu är jag nu inte på självmordets brant, men bra mår jag ändå inte. Jag ser mig fortfarande bara som en misslyckad anorektiker, och känner mig inte alls färdig att bli frisk från min ätstörning. Jag skulle bara villa gå ner och ner i vikt tills jag var alldeles super smal och hamnade in på sjukhus och sedan skulle få ligga där helt ifred. Ingen press från skolan, kompisar osv. Skulle bara få vara liten och sjuk. Men nej, jag är stor och fet, och det väntas att jag ska lyckas leva ett nästan normalt liv.

Just the normal shit

Systern är sjuk. Hon är nog helt påriktigt sjuk och har någon hemsk flunssa, men jag har bara känslan av att hon överdriver allt lite bara för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Sån har hon alltid varit. Och nu klarar hon inte av faktumet att jag får aningen mer uppmärksamhet än hon. Jag kom andra i 11 år, nu har hon kommit andra i några månader och håller redan på att flippa. Underbart...

Skola imorgon. Jag vill inte fara dit. Vill inte, vill inte, vill inte!!! Orkar inte. Jag kan inte koncetrera mig. Är för trött. Och har bara ingen lust. Textade just hon som borde vara min bästa kompis. Ingen aning om hon ens kommer att bry sig om att svara ännu idag. Vi har knappt pratat under senaste veckan. Hon orkar väl inte med mig mera. Och man märker att hon skäms när hon äter med mig. Jag äter nämligen inte i skolans matsal, utan i ett skiljt rum, och har mat som mamma packat med mig. Jag märker på henne att hon avskyr att gå dit ner med mig, tittar helatiden omkring sig, undrar om någon ser henne och tycker att hon är konstig... Och helatiden är det ju mig alla egentligen stirrar på.

Om mig

Jag är en 17-årig flicka med diagnoserna ätstörning utan närmare specifikation (EDNOS) och medelsvår depression. Mitt liv består just nu närmast av skolan, terapi, stallet och att stirra i taket.