Tänkte berätta lite kort om hur allt nu blivit såhär...
I sen lågstadieålder började jag bli deprimerad. Hade problem med kompisarna och hemma. Mina föräldrar är skiljda, närmast pga att min pappa är bipolär. Högstadiet gjorde inte saken bättre, tvärtom. Min mamma gifte om sig och fick ett till barn, vilket var väldigt jobbigt för mig, och påverkade vårt förhållande en hel del. En tid gick jag hos skolkuratorn, men kunde aldrig riktigt prata med henne, och fick känslan av att hon tyckte att jag var en lite jobbig fjortis som bara ville ha uppmärksamhet. I slutet av högstadiet hittade jag sedan på bantningen. På några månader gick jag ner ca 5kg, men det var det. Sedan satte hetsätandet igång. Jag var inne i en ond cirkel av självsvält och hetsätande och kunde inte ta mig ut. Försökte flera gånger. Vikten åkte lite upp och ner. Jag kände mig totalt misslyckad. Jag är en perfektionist och ser allt som en prestation. Nu hade jag misslyckats med ätstörningen. Och faktumet att jag pga min spyfobi inte fick upp det jag hetsåt gjorde inte saken bättre. Så det höll på i typ två år. Tillslut fanns det ingenting annat än ätstörningen i mitt liv. Skolan nästan sket jag i. Skulle jag ut och jogga fick läxorna vara. Varje gång jag lämnades ensam hemma basically tömde jag skåpen på mat. Men jag åt aldrig mycket då nån såg. Ingen märkte någonting. Jag var ju bara lindrigt underviktig, och mitt humör hade alltid svängt lite. Ingen märkte någonting konstigt...
Tillslut mådde jag så skit, så att den enda utvägen jag såg var självmord. Jag berättade allt för mamma, och oj vad det startade. Jag revs omkring till en massa läkare och psykologer och alla möjliga människor. Fick mina diagnoser och en massa recept på depressionsmediciner, lugnande... Just nu är jag nu inte på självmordets brant, men bra mår jag ändå inte. Jag ser mig fortfarande bara som en misslyckad anorektiker, och känner mig inte alls färdig att bli frisk från min ätstörning. Jag skulle bara villa gå ner och ner i vikt tills jag var alldeles super smal och hamnade in på sjukhus och sedan skulle få ligga där helt ifred. Ingen press från skolan, kompisar osv. Skulle bara få vara liten och sjuk. Men nej, jag är stor och fet, och det väntas att jag ska lyckas leva ett nästan normalt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar