...

Önskar att det inte var några som helst förväntningar på mig. Att jag bara var liten och svag och fick vara ifred. Att jag inte skulle måsta klara av skolan och kompisarna och allt annat. Kämpa för att vara på gott humör inför alla. Orka med allt jag borde orka.

Saknar tiden då jag fick banta helt ifred. Då jag alltid kunde få mig själv att må bättre genom att gå ut och jogga eller göra upp en plan för vad jag skulle äta. Då jag hoppade omrking av glädje varje gång vikten gick neråt. Då ingenting annat förutom bantandet hade någon betydelse. Då jag ännu trodde att jag en dag skulle nå mitt mål. Inte väga någonting, och slippa allt.

Borde jag helt enkelt sluta äta? Kanske man då skulle förstå hur dåligt jag mår...