...

Har inte skrivit på ett tag, eftersom jag verkligen har försökt tänka lite mera på det här med tillfrisknande. Men nu vill jag igen bara banta. Banta, banta, banta tills jag bara försvinner. Jag vill dö. Jag kan ändå inte banta, jag kan inte bli frisk heller. Är bara äckligt fet. Jag förtjänar inte att leva.

Frisk

Det fanns en tid då jag fantiserade om att bli frisk. Men då blev jag alltid frisk från anorexi. Jag blev frisk från att ha bantat tills jag knappt var vid liv, och var glad och stark och självsäker.

Men nu sitter jag här med nån helvetes ednos och alla runt omkring mig väntar på att jag ska bli frisk. Men om jag aldrig lyckades bli ordentligt sjuk, hur ska jag då lyckas bli ordentligt frisk?

Livet suger. Ligger på sängen och gråter och känner mig värdelös.

Bara nånting jag tänkte på...

Trodde alltid på något sätt att jag helt plötsligt bara insjuknat i en ätstörning utan att egentligen ha haft några symptom tidigare, men ju mer jag tänker på det, desto fler tidiga tecken på en ätstörning kommer jag på.

Jag tyckte alltid att mellan mig och min syster var jag den där feta. Och det hatade jag.
Jag tyckte att jag åt för mycket, och trodde att jag åt mycket mera än de flesta andra människor.
Om vi gick ut och åt med kompisar ville jag aldrig vara den som åt mest. Dessutom njöt jag av att höra till de smalare i vårt gäng.
I omklädningsrummet före och efter jumppatimmarna drog jag alltid in magen när jag böt kläder.
På hankkatimmarna när vi skulle sy kläder och jag måste ta mina mått spände jag alltid måttbandet som en galning för att vara så liten som möjligt, och var överlycklig om mina mått var mindre än förra gången. Dessutom försökte jag alltid i smyg få syn på andras mått för att kunna jämföra oss. Och jag var alltid skadeglad om jag var mindre.
När hälsovårdaren på nian sa att jag gått lite upp i vikt, var jag helt förkrossad trots att hon försäkrade mig om att det var alldeles normalt och att jag fortfarande var smal.
På hussatimmarna såg jag alltid till att inte äta för mycket.
Jag hatade alla som levde jätte hälsosamt, kanppt åt karkki, idrottade mycket och har enda sedan jag var riktigt liten undrat om det är fel att vi hemma drack lättmjölk istället för fettfri mjölk.

Springer förbi speglar

Mår skit. Har nästan 38 graders feber. Ja brukar aldrig vara sjuk, och nu är dethär typ tredje gången på några månader. Va ha hänt med mitt immunsystem?

Kan inte ens se mig i spegeln mera. Jag bara sväller framför ögonen på mig. Är så livrädd för att gå upp i vikt. Och int behövs det heller många kg för att jag ska se ut som en barbapapa. Och mamma insåg här igår att min ämnesomsättning är mycket snabbare än hennes pga ålder, så nu kommer hon antagligen att börja ge mig mera mat. Great. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag DÖR om jag går upp i vikt!!!!

Isn't she lucky, that Hollywood girl?

Har fått nog av människor som vill påminna mig om hur glad jag borde vara. Att jag har sån tur pga olika saker. Mamma säger helatiden hudan tur jag hade gällande mitt utseende, hur jag fick alla bra gener. Utom då den där smala genen, som både min mamma och min syster har. Men dom är båda kuulema traumatiserade av den... Sen alla kompisar som ser upp mot mig. Jag är så glad och självsäker och trevlig och söt osv... Fattar dom inte att allt bara är en fasad? Att jag utifrån må se ut som om jag skulle vara världens lyckilgaste person, men innuti egentilgen vill lägga mig ner och dö? Att jag helatiden hackar på mig själv och tänker hur skit jag är? Och terapeuten sen, hon säger att jag ska vara glad för att min ätstörning inte har lyckats ta över mitt liv totalt, och att det ännu finns en så stor frisk del i mig. Sen när har den bulimiska delen av mig varit frisk? Enda sättet jag fick i mig näring förra hösten var genom att hetsäta. Och ätstörningen har tagit övet hela mitt liv. Det finns inte en sekund då jag får glömma den, den sitter helatiden där och säger åt mig vad jag borde göra och vad jag inte får göra, och aldrig tystnar den. Det finns inte en del i mig som är frisk. Då borde jag ju ha någon slags liten vilja att bli frisk? Och det har jag inte.

Varför måste alla tro att jag mår bra bara för att jag ser ut att göra det? Det här är en av orsakerna varför jag någonsin började banta! Att folk kanske ännu en dag skulle se på mig att jag faktiskt inte mår bra...

Hungrig med huvudvärk

Sitter i en korrior i skolan och har helt fittig huvudvärk. Sku vara mat just nu, men ja tänker int ens gå till matsalen. Har int lust att känna lukten av mat. Ännu några timmar kvar, sen kan jag fa hem... Fast där väntar sedan mellanmål :P

Vågade inte spola ner lunchen i vessan, det blev nästan stopp förra gången, så jag kastade allt i roskisen istället. Städerskan kommer säkert att undra lite, men ingen kan ju spåra maten till mig.

Är hungrig, och hatar det. Vet att hunger borde vara typ min bästa vän, men jag hatarhatarhatar den här känslan.

Vägning idag...

Vill inte gå till skolan :P

Vill inte gå till skolan!!! Men måst gå, för annars blir jag tvungen att äta här hemma. Tar väl här en alprox snart, och försöker efter det släpa iväg mig.

Vikten var ungefär samma när jag var hos näringsterapeuten idag. Hon var förståss inte lycklig, och jag sa att jag inte följer matlistan, och försöker banta alltid om jag får chansen. Hon satte till lite saker till min matlista, men jag gav inte den nya versionen åt mamma. Har tillräckligt svårt att hålla mig borta från mat utan att folk börjat sätta det framför mig.

Vill så inte gå till skolan. Men som sagt, det är enda sättet för mig att hoppa över lunchen. Imorgon ska jag träffa kuratorn och hjälpläraren. Vi ska väl diskutera om jag kan få någon hjälp med att göra läxor osv, eftersom jag inte läste alls inför förra provveckan, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Känns på något sätt lite onödigt, men jag antar att det kanske kan hjälpa.

It was perfect

Gårdagens fiilis fortsätter :)

Idag ska jag då alltså köpa dom där farkkuleggingsina från stocka. Är bara lite orolig för storleken. Mamma föreslog att jag bara skulle ta och köpa storlek S utan att prova. Men vad om dom är för små? Usch... Känner mig stressad. Men vill ändå riva iväg mig dit och köpa dom.

Såg igår Black Swan med S. Den var helt ljuvlig! Full av smala ballerinor. Och slutet var bäst

"I felt it"
"What?"
"It was perfect"

Så nu är jag thinspad för en bit framåt!

S var lite irriterande. Pratade mes om tvåornas kryssning. Men hur som helst var det hon som förslog att vi skulle träffas, så det är ju alltid en bra sak. Och tydligen går det inte så bra för henne och J...

Nu är planen att hoppa över så många måltider som möjigt, spy om jag måste och motionera massor!!!

Kanske, kanske

Har sagt dethär en miljon gånger förut, och aldrig har jag lyckats, men just nu känns det som om jag verkligen kan lyckas med mitt bantande! Har inte hetsat sen tisdagen, igår gjorde jag det nästan, men så fort jag öppnade köksskåpet och försökte ta ut en karkkipåse började det falla ner saker på mig. Så jag bestämde mig för att inte hetsa.

Nåja, det här brukar ta slut efter högst en vecka, så bäst att banta på så länge det går. Förr eller senare kommer jag att komma in i en bulimisk period igen...

Men kanske, kanske kommer jag att lyckas. Man vet ju aldrig :)

I wish that I was stronger

Kan inte bli frisk. Inte ens fastän jag skulle villa. Det bara går inte. Och inte kan jag banta heller. Kommer att leva resten av mitt liv som ful och fet och vara deprimerad och aldrig bli frisk från min ednos/bulimi.

Innocent they swim
I tell them no
And they just dive right in
But do they know
It's a long way down?
And there's no air or sound
Down below
The surface

There's something in the water
I do not feel safe
It always feels like torture
To be this close
I wish that I was stronger
I'd separate the waves
Not just let the water
Take me away

There was a time I'd dip my feet
And it would roll off my skin
Now every time I get close to the edge
I'm scared of falling in
'Cause I don't want to be stranded again
On my own
When the tide comes in
And pulls me below
The surface

There's something in the water
I do not feel safe
It always feels like torture
To be this close
I wish that I was stronger
I'd separate the waves
Not just let the water
Take me away

Hurts - The Water

Shopaholic

Blev igen en runda till stocka när jag hade en lång håltimme. Kommer inte att ha några pengar kvar på söndag.

Äntligen har man fattat att höja min medicindos! Ha ätit minimidosen här i några månader, och det har inte hjälpt ett skit, men ingen har brytt sig.

Terapeuten sa att om jag inte säger till min mamma att jag spyr, så gör hon det. Bäst att ljuga alltså. Lite synd, för jag hade tänkt att jag skulle vara helt ärlig med allting i terapin. Men tydligen får terapeuten tala med mina föräldrar om hon tycker att jag är i fara eller nånting, eftersom jag är under 18. Bara några månader kvar...

Första provutgivningen gick åt rumpan, är helt sjukt besviken. Och imorgon blir knappast särskilt mycket bättre.

Dear dr Rouse

Har under de senaste dagarna tänkt en del på mitt första besök till en ätstörningsklinik. Det var förra hösten, då ännu bodde i USA, fick träffa en läkare som jag först berättade min livshistoria för och sedan blev jag mätt och vägd och fick mitt blodtryck kollat, och hon tittade dessutom efter ärr och blåmärken. Jag sa till henne att om jag skulle få diagnosen anorexi eller bulimi, skulle jag direkt bli hemskickad, och det ville jag inte. Om hon sen baserade sin diagnos på det, eller på mina verkliga symtom vet jag inte, men när vi tillslut satt och diskuterade fortsatt vård sa hon

"I clearly see that you have some food-issues, and that there's some puberty and independence stuff going on, but I wouldn't call this an actual eating disorder. There's still a risk that it might develope into something more serious, so I can't just send you home like that. It's probably best that you come back here and se a councellor and get weighed at least for a while, just to be on the safe side."

Första kommentaren jag fick när jag såg henne två veckor senare var "You've lost weight". Fick bita mig i läppen för att inte le skadeglatt. Där fick hon för att påstå att jag inte hade nån ätstörning. Borde säkert kontakta henne med en liten update om hur jag mår just nu, kanske hon skulle lära sig att känna igen en ätstörd person. Inte är det nu till 100% hennes fel, men jag får nog skicka ett stort tack till henne för att jag inte tycker att jag är tillräckligt ätstörd för att bli frisk. Det sades ju faktiskt att hon var en expert inom området.

Hullut päivät

Hullut päivät idag, hade bara tänkt köpa en typ en top eller nånting, men det kom en del andra saker med också, för dom var ju så billiga!!! :D Perus jag som shoppar... Men i alla fall köpte jag inget ätbart, fastän jag stod och tittade på karkki och försökte komma ihåg vad det vanligtvis kostade.

Det var länge sen jag uppdaterade bloggen via dator. Gör det ofta med kännykkän.

Blev här plötsligt på jättegott humör. Antagligen för att jag åt ett litet morgonmål och sedan gick omkring i butiker och först typ 6 timmar senare åt lunch, så nu har mitt blodsocker äntligen stigit och min kropp börjat tillverka serotonin igen. Borde inte det här räcka för att få mig att äta mindre? Att sen när man äntligen äter känns det helt ljuvligt?

Terapi ikväll. Vill verkligen inte veta vad jag väger...

Isolerad

Spydde just igen efter att ha hetsat. Mamma åkte iväg nånstans, så jag blev ensam hemma. Allt bara flög ur mig. Har aldrig fått ut så mycket på en gång. Vanligtvis brukar jag få upp bara lite åt gången, men nu kom det ganska mycket. Bara bra, då tar spyendet inte lika länge.

Imorgon är det terapi. Kommer förståss att få frågan om jag berättat för mamma om mitt spyende. Jag kommer att svara helt ärligt, att nej, det har jag inte, för int är det som om hon kan göra nåt åt saken.

Ska just iväg till stallet...

Känner mig jätte isolerad. Har inte särskilt mycket kontakt med någon utanför skolan. Har länge funderat på att ringa någon och föreslå att vi ska träffas, men orkar bara inte. Förr brukade S alltid ta kontakt med mig, men har inte hört av henne på en stund. Nå, det har varit provvecka, så hon har väl haft annat att göra. I alla fall har jag lyckats vara glad och positiv i skolan, och det är alltid någonting.

Prov

Matta provet gick åt rumpan, jag var den första som lämnade in det. Flera av uppgifterna förstod jag int just alls, men tror att jag nog kommer igenom. Hoppas i alla fall. Och dessutom lyckades jag stjäla ett konceptpapper, så nu kan jag i lugn och ro börja skriva på mina modda uppsatser. Har också spolat ner lunchen. Trodde nästan att det skulle bli stopp i vessan, men det blev det som tur inte.

Att misslyckas är mitt öde

Lämnades ensam hemma och måste förståss ta chansen och hetsa och spy. Vem vet när jag kan göra det nästa gång? Imorgon ska styvpappa opereras, och mamma blir hemma på tjänstledigt i typ en månad.

Flunssan börjar ge med sig, tack och lov!

Idag på morgonen när jag vaknade kände jag mig bara totalt värdelös. Jag har inte lyckats med någonting här i livet. Inte ens ätstörningen. Ingenting. Och aldrig kommer det att bli någonting av mig. Ingen ide ens att öva inför proven nästa vecka, jag kommer ändå att misslyckas totalt. Det går inte att göra någonting. Att misslyckas är mitt öde.

Vi har gäster. Har ingen som helst lust att vara social. Dessutom har jag en känsla av att jag luktar spyor.

Why did I ever come here?

Sitter hos pappa o tittar på lätkämatch. Undrar lite varför jag kom hit. Min syster är en total pain in the ass och jag vet inte hur många gånger hon med pipig röst sagt "du är elak!!" och gett mig en fake-sårad blick. Nu förstår jag varför hon är här helatiden! Här får hon bete sig som världens lilla bortskämda unge. Nå, hon är ju faktiskt yngst här. Jag igen har alltid fått höra hur jag borde vara jättemogen och ta massvis med ansvar.

Så vill pappa också att ja nu redan ska kunna säga ifall jag kommer hit nästa veckoslut. Hur fan ska jag veta vad jag gör nästa veckoslut? Dessutom har jag inte så himla stor lust att komma hit, sori nu bara.

Jag hittade ett par farkkuleggings som jag ville ha från hullut päivät. Mamma föreslog att jag bara direkt skulle köpa storlek s utan att prova och sedan få hemsk ångest när jag inte vet om jag ska ta s eller xs. Låter som en helt bra ide, men sen slog det mig att tänk om s är för små? Ser ut som nån värre val efter allt dethär hetsandet. Nå, jag har ännu en vecka på mig att fundera ut hur jag ska göra.

Which size am I?

Mamma glömde mina mediciner, visste att det skulle gå såhär om hon skulle ta hand om dem... Nå, jag fick bara ta dom lite senare.

Borde riva mig till pappa idag. Har inte alls lust. Man väntar ju sig liksom att han borde vara den som förstår mig bäst, men nej, han förstår mig verkligen inte. Han jämför väl mig helatiden med sig själv, och vi har ju faktiskt helt olika diagnoser. Och ätstörningen fattar han inte alls.

Känner mig hungrig fastän jag just åt lunch. Okej, lunchen var inte så stor, och inte morgonmålet heller, men det känns ändå fel att vara hungrig nu. Tack och lov att alla är hemma och att det enda ätbara jag har i mitt rum är halspastiller som smakar skit. Borde inte bli nåt hetsande idag.

Hullut päivät nästa vecka. Skulle helt gärna gå dit, bläddrade igenom katalogen och såg en hel del som jag skulle villa ha. Men klädshoppadet har inte gått så bra för mig på senaste tiden. Hatar att prova kläder och välja storlek. Och helatiden tänker jag på att om jag blir frisk, borde jag ännu gå några kg upp i vikt, så borde jag inte köpa kläder som sitter lite löst? Enda jag lyckats köpa på senaste tiden är skor och stora tröjor som ska sitta löst. Dessutom vill jag inte ens veta vilken storlek jag är. Förr brukade jag på flit köpa för små kläder för att vara tvungen att gå ner i vikt, och nu är det inte trevligt att sitta med en massa pyttesmå kläder i klädskåpet som jag inte ryms in i.

Skuldkänslor

Har skuldkänslor. Mamma sa att hon tänker försöka få ledigt från jobbet i en månad. Först skulle hon bara ha varit 2 veckor ledig pga min styvpappas operation, men nu vill hon ha ännu mera ledigt, närmast för att kunna vara hemma och ta hand om mig. Den här iden fick hon då när hon var och pratade med en av stadens socialarbetare. Nu har hon också tagit alla mina mediciner ifrån mig, så att hon kan kontrollera vad jag tar när, och planen är att låsa in allt i ett skåp, så att jag inte kommer åt någonting själv. Eller jag får typ ha en alprox som jag bär med till skolan ifall jag skulle behöva den. Sen kollade hon till och med mina armar, att jag bara inte skulle skära mig själv. Tack och lov att hon inte fattade att kolla benen... Men nu har jag alltså skuldkänslor. Här försöker min familj verkligen sitt bästa för att hjälpa mig, men jag är inte alls samarbetsvillig. Nå, det hör väl till ätstörningen.

Idag på morgonen smällde jag i mig nästa en liter vaniljglass med kakaopulver. Kom upp hur lätt som helst, men smakade äckligt sött. Tror att jag fick upp typ allt, kändes i alla fall så rakt efteråt, och blev hungrig snabbt efter dessutom. Nu har jag också hoppat över lunchen. Skulle verkligen villa ha ner vikten tillbaka till nästa vecka. Kanske jag får lov att börja spy vanlig mat. Men hur ska jag göra det utan att bli upptäckt? Glassen kom upp ganska tyst och bra, men annars brukar det nog höras i hela huset om jag spyr...