Har fått nog av människor som vill påminna mig om hur glad jag borde vara. Att jag har sån tur pga olika saker. Mamma säger helatiden hudan tur jag hade gällande mitt utseende, hur jag fick alla bra gener. Utom då den där smala genen, som både min mamma och min syster har. Men dom är båda kuulema traumatiserade av den... Sen alla kompisar som ser upp mot mig. Jag är så glad och självsäker och trevlig och söt osv... Fattar dom inte att allt bara är en fasad? Att jag utifrån må se ut som om jag skulle vara världens lyckilgaste person, men innuti egentilgen vill lägga mig ner och dö? Att jag helatiden hackar på mig själv och tänker hur skit jag är? Och terapeuten sen, hon säger att jag ska vara glad för att min ätstörning inte har lyckats ta över mitt liv totalt, och att det ännu finns en så stor frisk del i mig. Sen när har den bulimiska delen av mig varit frisk? Enda sättet jag fick i mig näring förra hösten var genom att hetsäta. Och ätstörningen har tagit övet hela mitt liv. Det finns inte en sekund då jag får glömma den, den sitter helatiden där och säger åt mig vad jag borde göra och vad jag inte får göra, och aldrig tystnar den. Det finns inte en del i mig som är frisk. Då borde jag ju ha någon slags liten vilja att bli frisk? Och det har jag inte.
Varför måste alla tro att jag mår bra bara för att jag ser ut att göra det? Det här är en av orsakerna varför jag någonsin började banta! Att folk kanske ännu en dag skulle se på mig att jag faktiskt inte mår bra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar