Har under de senaste dagarna tänkt en del på mitt första besök till en ätstörningsklinik. Det var förra hösten, då ännu bodde i USA, fick träffa en läkare som jag först berättade min livshistoria för och sedan blev jag mätt och vägd och fick mitt blodtryck kollat, och hon tittade dessutom efter ärr och blåmärken. Jag sa till henne att om jag skulle få diagnosen anorexi eller bulimi, skulle jag direkt bli hemskickad, och det ville jag inte. Om hon sen baserade sin diagnos på det, eller på mina verkliga symtom vet jag inte, men när vi tillslut satt och diskuterade fortsatt vård sa hon
"I clearly see that you have some food-issues, and that there's some puberty and independence stuff going on, but I wouldn't call this an actual eating disorder. There's still a risk that it might develope into something more serious, so I can't just send you home like that. It's probably best that you come back here and se a councellor and get weighed at least for a while, just to be on the safe side."
Första kommentaren jag fick när jag såg henne två veckor senare var "You've lost weight". Fick bita mig i läppen för att inte le skadeglatt. Där fick hon för att påstå att jag inte hade nån ätstörning. Borde säkert kontakta henne med en liten update om hur jag mår just nu, kanske hon skulle lära sig att känna igen en ätstörd person. Inte är det nu till 100% hennes fel, men jag får nog skicka ett stort tack till henne för att jag inte tycker att jag är tillräckligt ätstörd för att bli frisk. Det sades ju faktiskt att hon var en expert inom området.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar